När jag blivit sjuk på sistone har det följt ett speciellt mönster. I närmare två veckor går jag och känner mig mer och mer trött och hängig, kanske med lindrig hosta eller huvudvärk. Efter den tiden tycker jag mig ha blivit så krasslig att jag stannar hemma från jobbet, för att - tänker jag - nu kommer det "bryta ut". Jag sover ut en massa under den första sjukdagen, och sedan går ett par dagar till, kanske till och med en vecka, utan att någonting speciellt händer alls. Jag går och dräller, känner mig håglös, känner efter, försöker komma fram till om jag är frisk eller inte.
Denna februari har varit en fruktansvärd influensamånad. Mina vänner och bekanta har varit sjuka. Folk har fallit som flugor på jobbet och det är knappt att det funnits personal för att hålla verksamheten igång vissa dagar. Men även nu är mitt mönster som det ovan beskrivna. Ingen hög feber, ingen smärtor, jag spyr inte. Bara tröttheten och den vaga sjukdomskänslan. En kollega var borta i tre veckor. Jag var borta i två dagar och kom tillbaka för att jag hade så fruktansvärt tråkigt, och för att jag förstod att det inte skulle bli någon riktig influensa. Det var lite mer än en vecka sedan. Igår var jag hemma igen, men idag är jag tillbaka på jobbet.
Att försöka förstå vad det är frågan om är att ge sig in i hypokondrins förlovade land. Jag har varit där förut och avskyr sådant. Men varför är det så här? Jag önskar jag kunde bli sjuk på allvar så att jag blev av med det sedan, så att jag slapp gå runt och känna mig hängig under så lång tid utan att något händer.
Alternativen till någon form av infektion är väl att det är något fel på mitt sätt att leva. Och visst kan det vara det. Det är svårt att inte fundera på detta när man ligger hemma och känner efter.
Jag jobbar heltid. När jag kommer hem äter jag snabbt något och sätter mig vid min dator och ritar på webbserien jag haft igång sedan 2005. Det gör jag i en och en halv till två timmar beroende på hur mycket energi jag känner att jag har för dagen. Sedan försöker jag varva ner med något annat jag tycker är kul, som tv-spel eller en bok. Det är ett mönster som fungerar, men saknar många ingredienser, som nyttig, hemlagad mat eller motion. Jag tycker mig inte ha tid till det.
Eller om man tar i det från en annan vinkel: Jag är en person med låg stresströskel. Jag stressar väldigt lätt upp mig över att tiden springer ifrån mig. Jag har ett heltidsjobb, bor ensam och har med webbserien en ständig deadline över mig. Jag kommer hem vid sex på kvällen och vet precis var jag ligger på serieschemat. Att ställa mig och laga mat då känns helt overkligt. Att gå ut och motionera känns oöverstigligt. Att göra något annat än det jag måste för att hålla uppe min nuvarande situation tar emot. Träffa vänner. Städa. Börja något nytt. Jag gör vad jag kan för att få in sådant också, men mina marginaler är så snäva.
Det vore fruktansvärt om (och nu spekulerar jag bara) mina trötthetssymptom vore något ihållande som beror på att jag stressar, eller att jag inte tar hand om min kropp, vilket i sin tur beror på att jag är stressad. För i sådana fall vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska kunna tackla det, och från vilket håll. Jag vet inte hur jag ska få plats med stora förändringar, även om det hade varit lätt att göra dem, vilket det inte är. Det gör mig nästan paranoid. Här trodde jag mig ha någon form av balans, och så kommer tecken på att allt är på väg att rasa.
Vad säger det om mig att jag skulle vara så dålig på att ta hand om mig på en grundläggande nivå? Det låter som ett ickeproblem, som om jag bara skulle kunna ta mig i kragen för hur svårt är det? Men det är svårt.
Nu önskar jag att jag hade haft någon att fråga, så som det alltid fanns vuxna som visste när man var barn. Men ingen har svaren så det finns ingen att fråga. Ingen mer än jag vet hur jag mår och vad jag behöver, och jag har ingen aning.
Jag hoppas fortfarande på att jag ska må bättre när sjukdomstiden ebbat ut i allmänhet.
