Avskedets blick

Idag på jobbet bläddrade jag i det senaste numret av tidningen Vi, och hittade en artikel om de obehagliga känslor som kan förknippas med sommaren och semestern. Den började med att ta upp den förfärliga hetsen som kommer med semestertider, att man förväntas göra så mycket och ha så fruktansvärt trevligt på så många sätt, med grillfester, ridläger, resor och mitt i allt detta hinna med att varva ner och "bara vara". Ofta med begränsad budget. Sant för många, och jag känner igen mig delvis, för jag är ofta stressad över tid som inte räcker till. Så kommer de här styckena, och jag citerar helt fräckt rakt av, för jag är lat och kan ändå inte uttrycka mig lika bra:

"Sommarensamheten är en blandning mellan plånbokens, kalenderns och adressbokens ödslighet, och av den existensiella rymd som uppstår i mötet med den grönskande årstidens förgänglighet.

Denna rymd har ett namn: Vemod.

Vemodet är upplevelsen av förlust. Men inte i första hand förlusten av det man en gång haft, utan förlusten av det man fortfarande har. Det är en känsla av hur tidens olika skikt löper samman, av hur Nu blir Då medan det fortfarande pågår.

Så här: Hela året har du längtat till den där julidagen då du sätter nyckeln i dörren till torpet. Hela veckan har du packat, hela dagen har du suttit i en svettig bil. Äntligen är stunden här! Men i samma ögonblick du vrider om låset börjar nedräkningen till den dag du måste åka hem igen. Redan nu ser du brunnen, stenmuren, vedspisen med avskedets blick.

Vemodet är insikten att inget går att hålla kvar. Eller ännu värre; ju mer vi vill att något ska vara för alltid, desto snabbare är det borta. Att sommaren känns kort handlar inte enbart om att den bara utgör tre månader av årets tolv, utan främst om att vi varje år blir lika hänförda av dess skönhet och önskar att den aldrig skulle försvinna.

Vemod får människor att reagera på två sätt. Antingen gör det att livet känns meningslöst; det jag älskar mest förflyktigas snabbast. Det är en upplevelse av tomhet. En ensamhet som skrämmer, och som jag resten av året gör allt för att mota undan.

Eller så gör vemodet att livet känns meingsfullt. I känslan av att livet är provisoriskt finns en koncentration. Det är en upplevelse av djup och essens. En ensamhet som lockar."

- Kristina Lindh, Vi nr 7 2012

Detta sätter verkligen fingret på det. Att se saker med avskedets blick. Jag är definitivt den första kategorin av människor. Det kan vara svårt för mig att alls påbörja saker med för stark känslomässig laddning, på grund av vetskapen att det kommer ta slut.

Det är som allra starkast när man närmar sig något positivt, som sommar och semester, men jag har levt med det här vemodet hela tiden så länge jag varit gammal nog för att förstå det. När jag var liten stressade jag upp mig varje gång jag hade möjlighet att ha jättekul men inte hade det, vilket då mest handlade om att träffa mina kompisar och leka. En period hade jag som rutin att ringa min bästa vän på morgonen varje ledig dag vid ett visst klockslag, bara för att försäkra mig om att inte dagen skulle gå till spillo. Det slutade med att han blev arg och nästan skällde ut mig för jag var så påstridig. Samma beteende hade jag på somrarna på landet, då jag bara kunde slappna av riktigt om jag var med den vännen jag hade som bodde där, eller om jag visste att hon var upptagen med annat så jag inte hade något att missa.

Tidens gång har alltid varit ett problem för mig, ända sedan jag upptäckte att saker som jag gillade började försvinna. Stora förändringar hör ju till att växa upp, och är man lagd åt det hållet lär man sig den där avskedets blick med tiden.

Hej då

Jag har alltid varit en melodramatisk person. Jag dras på något sätt till vemod. Ett tag i tonåren försökte jag göra mig till vän med det, omfamna vemodet, vara i det och tycka om det, så det skulle vara mindre jobbigt att handskas med. Det verkade logiskt på något sätt, för det finns oftast något vackert i det. Det är som en sorglig dödsscen i en film. Det kan vara fruktansvärt så man gråter, men en del av tårarna kommer sig av att det är så sublimt på något sätt, att bitarna faller på plats, om så på ett sätt man inte vill. Idag är jag mer frustrerad över vemodet, för det har snurrat runt så många gånger vid det här laget, och ska fortsätta snurra så länge jag lever. Det finns en kölista i framtiden över saker man ska förlora. Kärlek, personer man håller av, platser, sin ungdom, sitt liv. Man vet inte när, men det kommer. Lär man sig inte ett annat sätt att se det så blir det nog outhärdligt så småningom. Allt det positiva i det förflutna blir en påminnelse om det man inte har i nuet, och allt det positiva i nuet blir en påminnelse om det man inte kommer ha i framtiden.

Jag försöker röra mig mot att se meningsfullheten i vemodet, men jag kommer nog få försöka länge innan jag "fattar" det.

För att återgå till exemplet med sommarångest är ju detta kopplat till det jag skrev tidigare om folks längtan till livet på landet. Förväntingarna är upptrissade, och besvikelsen kommer ju som ett brev på posten när idyllen blir till grå vardag. Men till och med när allting klaffar, när det är en solig dag i juli, när man har en somrig tid på landet framför sig, kan man bli besviken. Semestern varar inte för evigt, och även om man skulle ha flyttat ut för gott så varar inte sommaren för evigt. Jag räknar ner till när semestern börjar (om två dagar), och till när jag ska till landet (om trettiotvå dagar) men också till när den slutar.

Den dagen är märkt i min kalender med en ledsen smiley. Precis som den var förra året och året innan det.

Längtan i mig

Nu tror jag att jag börjar känna av sommaren på allvar. Det har varit lite mer fokus på arbete och vardagsgrejer än tidigare år (för att jag har ett jobb), och när man jobbar heltid vid ett skrivbord är det lite svårt att känna av årstidsväxlingar. Lite lustigt är det ju att det har varit så regnigt de senaste dagarna, nu när jag börjar känna mig somrig, men sommaren är ju inte bara solsken. För mig handlar det mer om ljuset, dofterna, ljuden, känslan i luften. Att ha naturen närmare inpå än annars, med alla dess små egenheter. Dofterna kommer verkligen fram när det regnar.

Nu saknas väl bara den somriga stanken också. Av en dasstunna… Men det var inte dit jag ville komma.

Jag känner en längtan i mig, och det är frustrerande att inte kunna sätta fingret på vad det är jag längtar till. Jag vill uppleva. Jag vill dra bort, bryta upp. Men hur är lite oklart. Jag är en väldigt bekväm människa i själva verket, men det den där längtan till landet är stark så här års. Jag blir inte riktigt klok på det. Vad är det egentligen jag vill åt? Vill jag vara i naturen? Vill jag återknyta till min barndom? Vill jag vara del i ett större sammanhang? Vill jag bara ha ett tydligt mål med livet? Och hur omsätter jag det i praktiken, utan att jag i ett tidigt stadium blir gnällig och tycker att det är jobbigt? Jag dras till något jag inte vet hur jag ska hantera och vad jag ska göra med det.

Detta?

Min barndoms somrar utspelar sig nästan uteslutande på landet, så det är klart att jag är präglad på en viss miljö. Men utan ett positivt socialt sammanhang vore det nog rätt ihåligt att befinna sig i en sommaridyll, eller för den delen på någon annan plats överhuvudtaget. 

Först familj och katt, sedan mysig miljö att placera sig i? Vill jag ha det? Drömmarna känns helt ouppnåeliga, för jag är bara jag. Jag kan vara glad att ha ett jobb alls, jag är ganska rädd för människor och jag har rätt ont om energi för att ta mig för saker. Jag önskar sådana här dagar att jag hade enorma resurser, både ekonomiska, men framför allt mentala, så jag kunde leva ut mina drömmar. Men då gäller det så klart att ha en tydlig vision vad det är jag vill, vilket jag uppenbarligen saknar för tillfället. Hoppas den blir starkare med åren.

Sommardrömmar om landet är väl bara en manifestation av en större längtan, kan jag tro. Samma längtan som går igen i allt jag gör för min egen skull och som motiverar mig att komma upp på morgonen. Men varför ska det vara så svårt att greppa vad som man egentligen vill åt? Man vet ju för det mesta med sig att livet tjänar något till, men inte vad det är.

Gammelburken

Jag har en längre tid velat ha en lite äldre dator att pyssla med, av den typen som jag växte upp med. På den tiden (första halvan av nittiotalet) hette datorerna 386 och 486 och det stod IBM på nästan allt. Vid en flytt för några år sedan slängdes en av datorerna jag växte upp med på grund av platsbrist, och en annan, den första PC:n min familj ägde, gav nyligen upp då nätaggregatet, som sitter inbakat i skärmen, dog.

Jag hade tyckt det skulle vara spännande att se hur det skulle vara att sitta vid en sådan dator idag, och kolla vad av det man använder datorer till som faktiskt är möjligt med nittiotalshårdvara. Men mer om det när jag kommer dit.  

Jag har hållit utkik på Tradera, men det dyker sällan upp något, och det är fler än jag som vill spela retrospel så de går oftast på lite mer än jag är villig att betala. Så när en Facebookvän erbjöd sig att skänka en gammal dator till mig tackade jag ja direkt, och han var till och med snäll nog att frakta hem den till mig. Datorn i fråga var visserligen från 1996 eller 1997 och därför lite modernare än jag hade hoppats, men vad gör det? Femton år är ändå ganska mycket tid.

Jag bestämde mig för att bygga ihop en Windows 98-dator.

Den här helgen har jag roat mig med att försöka få den att fungera, och det har varit ett äventyr. Datorer av idag är nästan genomskinliga, så att säga - allt man gör med dem går nästan automatiskt, utan ansträngning. De är bara ett fönster in mot det man vill komma åt. Så var det inte förr. Då behövde man kämpa lite för att få datorn att göra något alls. Det visste jag när jag började, men det jag har ägnat tiden åt de senaste dagarna är att få datorn i skick till att ens börja det kämpandet. Hur får man en nittiotalsdator i delar att fungera i ett 2010-talssammanhang? Med stora svårigheter. 

När jag fick datorn såg den inte mycket ut för världen. Den var skitig, hade gapande hål i panelen där det saknades plastluckor, och den saknade nätdel. Datorns innehåll låg i en låda bredvid, för i själva burken satt delar till en annan (lite nyare men också gammal) dator som jag inte var intresserad av. Det första jag fick göra var att plocka ur allting, dammsuga och skura i lådan, och stoppa in de delar jag ville ha. 

Jag hade tänkt att skriva detaljerat om hur jag gick till väga, men jag orkar inte gå igenom alla vändor fram och tillbaka medan jag lirkade mig mot målet, och det är det väl ingen som vill läsa om heller. Jag skippar det. Men det har varit lite som ett pussel. Jag kopplade in och ur diskettstationen och hårddiskarna om och om igen, laddade ner filer, la över dem på diskett, brände dem på cd, upprepade allting med andra filer, justerade sladdar, flyttade på plastbitar. 

Överförandet av filer mellan en modern dator och en gammal är fruktansvärt komplicerat, eftersom en modern dator inte har någon diskettstation, och en gammal bara har den att förlita sig på. Dessutom blir disketter dåliga väldigt lätt, så man vet aldrig om felmeddelandet man får är på grund av en felinställning någonstans eller bara att man valt fel diskett att lägga filer på. Hade jag inte haft en halvgammal dator stående bredvid, som kunde agera som brygga mellan usb-minne/cd-skiva och diskettstation, hade jag inte kunnat göra detta alls. Och det krävdes en hel del kreativa lösningar.

Det var dock otroligt tillfredsställande att göra framsteg och faktiskt nå sitt mål. Som när jag till slut lyckades installera DOS... som råkade vara en tysk version.

Bayern München

Eller när det visade sig att Commander Keen 4 gick som en dröm, med de autentiska blå ramarna som Dosbox inte visar, och utan att grafiken hackar, som den gör på bara lite nyare datorer. PC-speaker-ljuden var perfekta också. Bara den äkta varan klarar detta.

Schyssta ramar yo.

Och så klart, när jag äntligen lyckades få igång Windows 98:

I all sin prakt!

Nu börjar väl drivrutinsmardrömmen för att få alla delar att samarbeta. Men jag ska komma ut på nätet med den här burken! Vad som händer sedan får väl bli stoff till ett annat inlägg...

Om någon undrar har datorn en Pentium-processor på 150 Mhz och den har 256 mb ram-minne, vilket är helt sjukt i det här sammanhanget - de mest resurskrävande spelen från den här tiden behövde inte mer en 16 mb. Hårddisken är på 2 gb.

Sommaren 1997

Vad minns jag egentligen?

Jag minns att familjen hyrde ett litet fritidshus på Gotland ett tag för att min pappa jobbade där då. Jag och min syster fick sova i en våningssäng i ett litet gästhus, och jag minns särskilt när vi somnade till regnet som smattrade mot taket, bara en dryg meter ovanför mig, eftersom jag sov överst. Jag minns att jag skrev ner en underlig dröm på en liten skrynklig papperslapp.

Någon av dagarna på Gotland köpte vi en Nintendo 64 i en tv-spelsbutik i Visby, och jag ägnade en stor del av resten av sommaren till att stirra på den kartongen och drömma mig bort, både där på Gotland och senare på familjens lantställe. Det var inte förrän vi kom hem som vi till slut kunde spela på den.

Jag minns att 1997 var året då jag för första gången lyssnade på musik på radio. Det var mycket jag inte gillade, men en och annan låt föll mig i smaken, och det finns nog kvar ett kassettband med den musiken på någonstans (BAJLANDO!!!1). Jag minns att min lillebror sprang runt och lekte med en pinne. Dessutom hade vi barn (när vi hade åkt ifrån Gotland) jättekul med morfars videokamera, som vi sprang runt och filmade med jämt och ständigt. Jag minns en vacker molnformation som jag fångade, och att jag fick folk att försvinna genom rudimentär klippning. Jag minns att mina kusiner, som var mycket små då, var med oss hela tiden.

Jag inser att det här knappast är en särskilt representativ bild av hur det verkligen var då, för jag såg ju allting filtrerat genom mina ögon, och så här i efterhand har minnena av det eventuellt tråkiga och jobbiga bleknat bort. De har en tendens att göra det.

Videobandet vi spelade in vill berätta något helt annat. Det blev sedermera överfört till DVD av min morfar, och nu har jag det i min dator. Jag minns alla händelserna som är inspelade, i alla fall när jag ser dem, men samtidigt är det som att det gäller någon annan. Det är ingen vacker syn att se sina minnen utifrån.

Till att börja med är jag själv den mest obekväma person jag någonsin sett. Jag ser konstant rädd ut, som om panik när som helst ska sippra ut genom ögonen på mig. Filmen igenom försöker jag med gäll röst säga och göra antingen något häftigt/vuxet (vilket misslyckas) eller något roligt (vilket också misslyckas). Det är väl inget konstigt i det egentligen med tanke på hur gammal jag var, men så var det väl inte? Jag var ju jag. Var det jag?

Lite otäckt är också att titta på de vuxna, som till skillnad från barnens sorglösa rännande faktiskt ser rätt sammanbitna ut. Deras tålamod för en obekväm fjortonåring med en stor videokamera är är betydligt lägre än jag förstod då. Men det är annat också. Saker tycks puttra under ytan, saker som barnen inte skulle se. Min moster hade skilt sig, eller skulle skilja sig från sin man, och ändå är han där. Mina föräldrar var på vippen att skilja sig några år senare. Jag får anta att det är det jag ser fångat på bandet.

Om jag överhuvudtaget kände vibbar av det då, har de försvunnit med tiden, för jag minns bara Gotland, radion och tv-spelet. Man kan ju undra hur det egentligen var. Vilken bild av den sommaren är mest lik verkligheten? Minnena i mitt huvud fångar inte det jobbiga, och minnena på bandet fångar inte vad jag tänkte och kände. Hur var det när jag inte lyssnade på radio, drömde om tv-spel eller höll i en videokamera?

Konst som spel

Jag har blivit sjuk. Sedan jag började jobba upp mot heltid har jag gått från att bli sjuk max en gång om året till kanske tre-fyra gånger om året. Och alltid när det händer går jag en lång period och känner mig smårisig, är kanske hemma från jobbet lite, kommer tillbaka för att jag inte är "tillräckligt" sjuk, blir dålig igen för att det var för tidigt… Idag råder i alla fall ingen tvekan om att jag är sjuk på riktigt. Inte så kul, men jag slipper i alla fall det dåliga samvetet.

Hur som helst, må så vara att jag är sjuk och mina försvar ligger nere, men jag blev verkligen totalt golvad av att äntligen spela Journey till Playstation 3 igår. Det tillhör spel-är-konst-skolan, och jag skulle säga att det i högre grad är konst än ett spel. Man kan inte klanta sig och dö (vad jag förstår), det är linjärt som tusan och ungefär långt som en långfilm. Men valfri bildruta ser ut som en vacker målning och stämningen är som i en underbar dröm. Man "fattar" kanske inte handlingen, men målet är klart - det finns ett berg vid horisonten och dit ska man. Just känslan av mening är otroligt stark, för berget hägrar nästan hela tiden ovanför en. Man måste dit, det är det enda som betyder något, kosta vad det vill. Vid en viss punkt mot slutet av spelet brast det för mig och jag började gråta, och slutade inte förrän sluttexterna rullade. Som sagt är mitt försvar lågt men känslorna kommer tillbaka bara av att jag skriver om det.

Slutlåten heter "I Was Born For This"

Någonstans visste jag väl att jag skulle älska Journey för det är på pappret precis den typen av spel som appellerar till mig (drömskt och vackert), men jag har varit lite skeptisk. Beskrivningen av det har varit typ "Gå framåt. Det händer inte så mycket. Det är fantastiskt." och det har gjort det lite svårt att förstå lockelsen och vara villig att lägga ut slanten det kostar. Dessutom har jag inte varit så förtjust i studions tidigare spel, "Flow" och "Flower". Men faktiskt, den beskrivningen är ganska korrekt - möjligen skulle jag vilja lägga lite mer eftertryck på den sista meningen. Det är ett av de mest fantastiska spel jag spelat, utan tvekan.

I natt trodde jag att jag skulle drömma om Journey med tanke på att det är så drömlikt, men det visade sig att Zimmys trasiga värld från Gunnerkrigg Court passade mitt tillstånd bättre, så det blev ett slags Zimmy-lapptäcke istället… Men så fort jag vaknade kom spelet tillbaka, och nu är det nu. Jag svettas för att jag är sjuk och ryser för att jag tänker på Journey.