Avskedets blick

Idag på jobbet bläddrade jag i det senaste numret av tidningen Vi, och hittade en artikel om de obehagliga känslor som kan förknippas med sommaren och semestern. Den började med att ta upp den förfärliga hetsen som kommer med semestertider, att man förväntas göra så mycket och ha så fruktansvärt trevligt på så många sätt, med grillfester, ridläger, resor och mitt i allt detta hinna med att varva ner och "bara vara". Ofta med begränsad budget. Sant för många, och jag känner igen mig delvis, för jag är ofta stressad över tid som inte räcker till. Så kommer de här styckena, och jag citerar helt fräckt rakt av, för jag är lat och kan ändå inte uttrycka mig lika bra:

"Sommarensamheten är en blandning mellan plånbokens, kalenderns och adressbokens ödslighet, och av den existensiella rymd som uppstår i mötet med den grönskande årstidens förgänglighet.

Denna rymd har ett namn: Vemod.

Vemodet är upplevelsen av förlust. Men inte i första hand förlusten av det man en gång haft, utan förlusten av det man fortfarande har. Det är en känsla av hur tidens olika skikt löper samman, av hur Nu blir Då medan det fortfarande pågår.

Så här: Hela året har du längtat till den där julidagen då du sätter nyckeln i dörren till torpet. Hela veckan har du packat, hela dagen har du suttit i en svettig bil. Äntligen är stunden här! Men i samma ögonblick du vrider om låset börjar nedräkningen till den dag du måste åka hem igen. Redan nu ser du brunnen, stenmuren, vedspisen med avskedets blick.

Vemodet är insikten att inget går att hålla kvar. Eller ännu värre; ju mer vi vill att något ska vara för alltid, desto snabbare är det borta. Att sommaren känns kort handlar inte enbart om att den bara utgör tre månader av årets tolv, utan främst om att vi varje år blir lika hänförda av dess skönhet och önskar att den aldrig skulle försvinna.

Vemod får människor att reagera på två sätt. Antingen gör det att livet känns meningslöst; det jag älskar mest förflyktigas snabbast. Det är en upplevelse av tomhet. En ensamhet som skrämmer, och som jag resten av året gör allt för att mota undan.

Eller så gör vemodet att livet känns meingsfullt. I känslan av att livet är provisoriskt finns en koncentration. Det är en upplevelse av djup och essens. En ensamhet som lockar."

- Kristina Lindh, Vi nr 7 2012

Detta sätter verkligen fingret på det. Att se saker med avskedets blick. Jag är definitivt den första kategorin av människor. Det kan vara svårt för mig att alls påbörja saker med för stark känslomässig laddning, på grund av vetskapen att det kommer ta slut.

Det är som allra starkast när man närmar sig något positivt, som sommar och semester, men jag har levt med det här vemodet hela tiden så länge jag varit gammal nog för att förstå det. När jag var liten stressade jag upp mig varje gång jag hade möjlighet att ha jättekul men inte hade det, vilket då mest handlade om att träffa mina kompisar och leka. En period hade jag som rutin att ringa min bästa vän på morgonen varje ledig dag vid ett visst klockslag, bara för att försäkra mig om att inte dagen skulle gå till spillo. Det slutade med att han blev arg och nästan skällde ut mig för jag var så påstridig. Samma beteende hade jag på somrarna på landet, då jag bara kunde slappna av riktigt om jag var med den vännen jag hade som bodde där, eller om jag visste att hon var upptagen med annat så jag inte hade något att missa.

Tidens gång har alltid varit ett problem för mig, ända sedan jag upptäckte att saker som jag gillade började försvinna. Stora förändringar hör ju till att växa upp, och är man lagd åt det hållet lär man sig den där avskedets blick med tiden.

Hej då

Jag har alltid varit en melodramatisk person. Jag dras på något sätt till vemod. Ett tag i tonåren försökte jag göra mig till vän med det, omfamna vemodet, vara i det och tycka om det, så det skulle vara mindre jobbigt att handskas med. Det verkade logiskt på något sätt, för det finns oftast något vackert i det. Det är som en sorglig dödsscen i en film. Det kan vara fruktansvärt så man gråter, men en del av tårarna kommer sig av att det är så sublimt på något sätt, att bitarna faller på plats, om så på ett sätt man inte vill. Idag är jag mer frustrerad över vemodet, för det har snurrat runt så många gånger vid det här laget, och ska fortsätta snurra så länge jag lever. Det finns en kölista i framtiden över saker man ska förlora. Kärlek, personer man håller av, platser, sin ungdom, sitt liv. Man vet inte när, men det kommer. Lär man sig inte ett annat sätt att se det så blir det nog outhärdligt så småningom. Allt det positiva i det förflutna blir en påminnelse om det man inte har i nuet, och allt det positiva i nuet blir en påminnelse om det man inte kommer ha i framtiden.

Jag försöker röra mig mot att se meningsfullheten i vemodet, men jag kommer nog få försöka länge innan jag "fattar" det.

För att återgå till exemplet med sommarångest är ju detta kopplat till det jag skrev tidigare om folks längtan till livet på landet. Förväntingarna är upptrissade, och besvikelsen kommer ju som ett brev på posten när idyllen blir till grå vardag. Men till och med när allting klaffar, när det är en solig dag i juli, när man har en somrig tid på landet framför sig, kan man bli besviken. Semestern varar inte för evigt, och även om man skulle ha flyttat ut för gott så varar inte sommaren för evigt. Jag räknar ner till när semestern börjar (om två dagar), och till när jag ska till landet (om trettiotvå dagar) men också till när den slutar.

Den dagen är märkt i min kalender med en ledsen smiley. Precis som den var förra året och året innan det.