Hösten är här. Det är grått, det är kallt och inte ett spår av sommaren är kvar längre. Träden är fortfarande mestadels gröna, men det känns mest bara fel en sådan här dag.
Det känns som det skett en växling inuti också. Det har varit på väg ett tag. Kanske är det temperaturen, kanske ljuset eller kanske det att det plötsligt är så mycket att göra, men efter sommarens insikter och nära två månader utan att må dåligt alls står jag här och vinglar. Det blev så där dumt igen. Det är svårt att hålla kvar sin energi när hela tillvaron liksom trycker på. Man dräneras som ett gammalt batteri.
Men visst, det är väl så att man inte ska bygga upp en helt ny världsbild av bajs bara för att man inte är på topp ett par dagar, så jag ska inte göra för svepande generaliseringar. Det kan väl vända uppåt igen om bara en liten stund.
Det känns dock lite jobbigt att det bär av till bokmässan om ett par dagar, för jobbrelaterade seminarier som jag även i bästa fall bara känner mig lite svagt intresserad av, och för tillfället bara vill slippa. Varifrån ska jag få den energin? Dessutom finns det människor där som jag vill passa på att träffa, men motivationen är inte riktigt på högsta topp. Trots att jag trott mig veta om vad som är viktigt. Det är en karusell som går många varv, det här med livsinsikter.
Hösten är en tid för att krypa ihop hemma och distrahera sig med något roligt men tramsigt, och sedan stressa över att man inte får tillräckligt mycket nyttigt gjort. Alternativt kan man hoppa över den sista biten.
måndag 24 september 2012
fredag 14 september 2012
Naturligtvis viktigt och intressant
Ibland har jag funderingar som ingen annan har. Bäst jag dumpar dem i min blogg.
Drömmar, enligt C. G. Jung, är ett sätt för vårt omedvetna att föra fram information, om oss själva och om vår livssituation, som inte finns tillgänglig för vårt vakna jag. Drömmens vokabulär är symboler hämtade ur en symbolbank som dels består av sådant som fått symbolisk betydelse för oss i våra personliga liv, och dels av en kollektiv symbolbank som är likadan för alla människor. Drömmarnas mål är vad han kallade individuation, en process som leder till att en person lever upp till sin sanna potential. Jag tror i alla fall inte jag ljuger om jag beskriver det så.
Jag har läst om Jung att han sa att alla drömmar gör det här, alla drömmar har något att säga oss om oss själva. Jag är rätt flummig av mig vad gäller drömmar och är den förste att säga att Jung träffade många rätt - jag tror på hans teorier. Att drömmar är konstiga, ologiska och fragmentariska är liksom en del av grejen - drömmar kan inte prata med oss på ett sätt som vi enkelt förstår. Vi kan bara förstå det med möda och med insikt. Jag köper det. Det gör bara alltihop ännu mer fascinerande, och mina egna drömmar tycks ge honom rätt. Men... alla drömmar?
Jag har fört en drömdagbok sporadiskt sedan slutet av 2009. Jag är väldigt glad att jag gjort det, för det finns fantastiska saker sparade i den som så lätt hade kunnat passera förbi osedda. 2010 blev ett turbulent år för mig, och det speglas verkligen i mina drömmar från den tiden. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att tematiken, känslorna och "bildspråket" de drömmarna var allt annat än nonsens. Jag konfronterar monster, blir arg och slåss, tar farväl av gamla saker och ser nya födas. Det var helt klart en process, och på andra sidan av den processen är jag idag (om än långt ifrån hel) en lite mindre ofullständig människa.
Men sedan 2011 hände något. Livet lugnade ner sig och jag blev mer tillfreds, och det speglade i drömmarnas innehåll. Rent konkret blev drömdagboken ganska mycket tråkigare. Idag är de allra flesta av mina drömmar lösryckta, virriga, utan mål och poäng. I alla fall utan mål och poäng med tillräcklig tyngd för att jag ska kunna urskilja det.
Och häri ligger min fundering. Jag vet av erfarenhet att drömmar inte är nonsens, men samtidigt verkar ju de flesta vara det. Jung sa att alla drömmar försöker säga oss något, men tog han inte i så han sprack då? Kanske är det istället så att ju sämre vi mår i vårt vakna liv, desto mer får våra drömmar så att säga något att göra. Ju mer som behöver redas ut, desto mer tar det omedvetna i. Ingen är väl någonsin helt fri från inre konflikter, i och för sig, men jag får känslan av att i lugna perioder går det omedvetna på tomgång. Drömmarna fortsätter, men utan riktning. De finns där, redo att skrida till verket nästa gång de behövs.
Detta är naturligtvis viktigt och intressant.
Drömmar, enligt C. G. Jung, är ett sätt för vårt omedvetna att föra fram information, om oss själva och om vår livssituation, som inte finns tillgänglig för vårt vakna jag. Drömmens vokabulär är symboler hämtade ur en symbolbank som dels består av sådant som fått symbolisk betydelse för oss i våra personliga liv, och dels av en kollektiv symbolbank som är likadan för alla människor. Drömmarnas mål är vad han kallade individuation, en process som leder till att en person lever upp till sin sanna potential. Jag tror i alla fall inte jag ljuger om jag beskriver det så.
Jag har läst om Jung att han sa att alla drömmar gör det här, alla drömmar har något att säga oss om oss själva. Jag är rätt flummig av mig vad gäller drömmar och är den förste att säga att Jung träffade många rätt - jag tror på hans teorier. Att drömmar är konstiga, ologiska och fragmentariska är liksom en del av grejen - drömmar kan inte prata med oss på ett sätt som vi enkelt förstår. Vi kan bara förstå det med möda och med insikt. Jag köper det. Det gör bara alltihop ännu mer fascinerande, och mina egna drömmar tycks ge honom rätt. Men... alla drömmar?
Jag har fört en drömdagbok sporadiskt sedan slutet av 2009. Jag är väldigt glad att jag gjort det, för det finns fantastiska saker sparade i den som så lätt hade kunnat passera förbi osedda. 2010 blev ett turbulent år för mig, och det speglas verkligen i mina drömmar från den tiden. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att tematiken, känslorna och "bildspråket" de drömmarna var allt annat än nonsens. Jag konfronterar monster, blir arg och slåss, tar farväl av gamla saker och ser nya födas. Det var helt klart en process, och på andra sidan av den processen är jag idag (om än långt ifrån hel) en lite mindre ofullständig människa.
Men sedan 2011 hände något. Livet lugnade ner sig och jag blev mer tillfreds, och det speglade i drömmarnas innehåll. Rent konkret blev drömdagboken ganska mycket tråkigare. Idag är de allra flesta av mina drömmar lösryckta, virriga, utan mål och poäng. I alla fall utan mål och poäng med tillräcklig tyngd för att jag ska kunna urskilja det.
Och häri ligger min fundering. Jag vet av erfarenhet att drömmar inte är nonsens, men samtidigt verkar ju de flesta vara det. Jung sa att alla drömmar försöker säga oss något, men tog han inte i så han sprack då? Kanske är det istället så att ju sämre vi mår i vårt vakna liv, desto mer får våra drömmar så att säga något att göra. Ju mer som behöver redas ut, desto mer tar det omedvetna i. Ingen är väl någonsin helt fri från inre konflikter, i och för sig, men jag får känslan av att i lugna perioder går det omedvetna på tomgång. Drömmarna fortsätter, men utan riktning. De finns där, redo att skrida till verket nästa gång de behövs.
Detta är naturligtvis viktigt och intressant.
tisdag 11 september 2012
Spöket i mina öron
När jag var liten hade jag återkommande mardrömmar där jag fångades och åts upp av något stort och svart som jag inte kunde se ordentligt. Det kunde hända när som helst. En dröm om något helt annat kunde plötsligt slå över i panik. Jag kunde se mig över axeln, titta in i en spegel, gå in i ett mörkt rum, och så plötsligt hade något okänt kastat sig över mig. Det slutade alltid likadant: Jag satt fast i monstrets grepp och kunde inte röra mig, varpå jag sakta gled ur drömmen och till slut återfick kontrollen över min kropp. Detta var mardrömmar för mig, och någon annan typ kunde jag inte föreställa mig.
Hursomhelst. En gång när jag gick i lågstadiet fick vi i klassen i uppgift att vara helt tysta, och skriva ner vad vi kunde höra i rummet omkring oss. Jag minns tydligt vad jag skrev: "Jag hör stolar som skrapar mot golvet, klockan som tickar och ett ljud som inte finns men som hörs ändå." Jag syftade på suset i mina egna öron, något som redan då hade funnits där så länge jag kunde minnas, och som jag inte ens funderade över att kanske ingen annan hörde. Långt senare kunde jag sätta ord på det: tinnitus.
Min tinnitus är inte så värst mycket att orda om. Den är inte speciellt högljudd, och stör mig inte utom någon gång ibland när det är alldeles tyst och jag börjar tänka på den. Jag sover till och med med öronproppar utan att det blir ett problem. Den låter som ett mycket ljust sus som ökar i styrka om jag tänker på det (förmodligen för att jag spänner mig på något sätt), och under de senaste åren har jag börjar höra undertoner i suset, som regndån eller en hårddisk som laddar.
Det intressanta med tinnitusen är att jag hör den, men ingen annan gör det. För mig är den en naturlig del av att finnas, som om den vore en underton från själva universum, och jag kan inte riktigt tänka mig hur det skulle vara utan den. Det är förbluffande att tänka sig att de flesta människor skulle ha helt tyst i öronen. En annan liknande sak är att det klickar i öronen när man sväljer och gäspar. Det har jag heller aldrig funderat över, förrän för något år sedan, då något fick mig att förstå att det kanske inte är så för alla. Det är nästan obegripligt att sådana grundläggande livsfenomen inte delas av alla.
Vilket för mig in på vad jag egentligen ville skriva om: spöket i mina öron. Det är svårt för mig att beskriva, och vilka ord jag än använder passar de inte riktigt in. Men ungefär så här:
Tänk dig att du ligger i sängen. Du har kanske sovit och vaknat till och börjar sakta sjunka tillbaka in i sömnen. Kudden är mjuk och du är helt avslappnad. Då plötsligt kommer ett starkt brusande ljud och ett tryck på insidan av ditt huvud. Det är borta på en sekund eller mindre, men några ögonblick senare kommer det tillbaka. Igen, och igen, och igen. Som om något inne i ditt huvud försökte komma ut. Du ligger fortfarande stilla och avslappnad, hjärnan väckt men kroppen på väg att somna. Kanske glider du in i sömnen trots allt, och har då underliga, oroliga och väldigt levande drömmar.
Ingen vet med säkerhet vad som pågår när detta händer. Man har bedömt det som ofarligt, så ingen har ännu gått till botten med det. Det kallas för Exploding head syndrome, och kan ta sig lite olika uttryck för olika människor, med den gemensamma nämnaren att det handlar om plötsliga ljud när man ska sova. Relativt få är drabbade, de flesta över femtio.* Man gissar att det orsakas av en rörelse i mellanörat eller något slags krampanfall i tinningloben. Kanske är det så, men i alla händelser är upplevelsen är något helt annat. Det känns som om något (ett spöke? själen?) vill bryta sig ut ur huvudet.
Ofta är det kopplat till panik och ångestkänslor. För mig är det inte så. Kanske är det för att jag har upplevt det så ofta att jag vant mig. När det sker låter jag det bara vara och försöker sova i alla fall. Det kan hända otroliga saker då, som att min kropp trycks ihop, eller jag dras iväg på en berg- och dalbanetur medan jag fortfarande är medveten, eller att jag har sällsamma klardrömmar. Det är sällan otäckt, men jag kan inte låta bli att undra... Det enda jag behöver göra för att det ska försvinna är att skaka liv i mig, få mig att vakna fullständigt igen, och det är aldrig speciellt svårt. Men vad skulle hända om jag inte gjorde det? Om jag helt medvetet lät bruset fortsätta, helt medvetet lät det gripa tag i mig och svepa iväg mig och se vad som händer? Skulle det försvinna, eller... vad?
Det slog mig helt nyligen att mina monsterdrömmar i barndomen kan ha med det här att göra. Jag har slutat vara rädd, så några monster kommer inte, men känslan av det är ändå väldigt lik. Något kommer över mig från ingenstans, och håller fast mig. Min kropp är paralyserad, eftersom jag nästan sover. Det skulle ju mycket väl kunna hända i slutet av en dröm, och inte bara i början av en. Det är lite svindlande att tänka sig att jag står utanför min barndomsskräck och tittar på vad det egentligen var. Det var inget monster, bara en gren som knackade mot rutan, en rörelse i mellanörat.
*Det roliga med åldersangivelsen på Wikipedia är att det står att drabbade människor så unga som tio har rapporterats. Om min mardrömsteori stämmer så klår jag det med åtskilliga år.
Hursomhelst. En gång när jag gick i lågstadiet fick vi i klassen i uppgift att vara helt tysta, och skriva ner vad vi kunde höra i rummet omkring oss. Jag minns tydligt vad jag skrev: "Jag hör stolar som skrapar mot golvet, klockan som tickar och ett ljud som inte finns men som hörs ändå." Jag syftade på suset i mina egna öron, något som redan då hade funnits där så länge jag kunde minnas, och som jag inte ens funderade över att kanske ingen annan hörde. Långt senare kunde jag sätta ord på det: tinnitus.
Min tinnitus är inte så värst mycket att orda om. Den är inte speciellt högljudd, och stör mig inte utom någon gång ibland när det är alldeles tyst och jag börjar tänka på den. Jag sover till och med med öronproppar utan att det blir ett problem. Den låter som ett mycket ljust sus som ökar i styrka om jag tänker på det (förmodligen för att jag spänner mig på något sätt), och under de senaste åren har jag börjar höra undertoner i suset, som regndån eller en hårddisk som laddar.
Det intressanta med tinnitusen är att jag hör den, men ingen annan gör det. För mig är den en naturlig del av att finnas, som om den vore en underton från själva universum, och jag kan inte riktigt tänka mig hur det skulle vara utan den. Det är förbluffande att tänka sig att de flesta människor skulle ha helt tyst i öronen. En annan liknande sak är att det klickar i öronen när man sväljer och gäspar. Det har jag heller aldrig funderat över, förrän för något år sedan, då något fick mig att förstå att det kanske inte är så för alla. Det är nästan obegripligt att sådana grundläggande livsfenomen inte delas av alla.
Vilket för mig in på vad jag egentligen ville skriva om: spöket i mina öron. Det är svårt för mig att beskriva, och vilka ord jag än använder passar de inte riktigt in. Men ungefär så här:
Tänk dig att du ligger i sängen. Du har kanske sovit och vaknat till och börjar sakta sjunka tillbaka in i sömnen. Kudden är mjuk och du är helt avslappnad. Då plötsligt kommer ett starkt brusande ljud och ett tryck på insidan av ditt huvud. Det är borta på en sekund eller mindre, men några ögonblick senare kommer det tillbaka. Igen, och igen, och igen. Som om något inne i ditt huvud försökte komma ut. Du ligger fortfarande stilla och avslappnad, hjärnan väckt men kroppen på väg att somna. Kanske glider du in i sömnen trots allt, och har då underliga, oroliga och väldigt levande drömmar.
Ingen vet med säkerhet vad som pågår när detta händer. Man har bedömt det som ofarligt, så ingen har ännu gått till botten med det. Det kallas för Exploding head syndrome, och kan ta sig lite olika uttryck för olika människor, med den gemensamma nämnaren att det handlar om plötsliga ljud när man ska sova. Relativt få är drabbade, de flesta över femtio.* Man gissar att det orsakas av en rörelse i mellanörat eller något slags krampanfall i tinningloben. Kanske är det så, men i alla händelser är upplevelsen är något helt annat. Det känns som om något (ett spöke? själen?) vill bryta sig ut ur huvudet.
Ofta är det kopplat till panik och ångestkänslor. För mig är det inte så. Kanske är det för att jag har upplevt det så ofta att jag vant mig. När det sker låter jag det bara vara och försöker sova i alla fall. Det kan hända otroliga saker då, som att min kropp trycks ihop, eller jag dras iväg på en berg- och dalbanetur medan jag fortfarande är medveten, eller att jag har sällsamma klardrömmar. Det är sällan otäckt, men jag kan inte låta bli att undra... Det enda jag behöver göra för att det ska försvinna är att skaka liv i mig, få mig att vakna fullständigt igen, och det är aldrig speciellt svårt. Men vad skulle hända om jag inte gjorde det? Om jag helt medvetet lät bruset fortsätta, helt medvetet lät det gripa tag i mig och svepa iväg mig och se vad som händer? Skulle det försvinna, eller... vad?
Det slog mig helt nyligen att mina monsterdrömmar i barndomen kan ha med det här att göra. Jag har slutat vara rädd, så några monster kommer inte, men känslan av det är ändå väldigt lik. Något kommer över mig från ingenstans, och håller fast mig. Min kropp är paralyserad, eftersom jag nästan sover. Det skulle ju mycket väl kunna hända i slutet av en dröm, och inte bara i början av en. Det är lite svindlande att tänka sig att jag står utanför min barndomsskräck och tittar på vad det egentligen var. Det var inget monster, bara en gren som knackade mot rutan, en rörelse i mellanörat.
*Det roliga med åldersangivelsen på Wikipedia är att det står att drabbade människor så unga som tio har rapporterats. Om min mardrömsteori stämmer så klår jag det med åtskilliga år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)