Naturligtvis viktigt och intressant

Ibland har jag funderingar som ingen annan har. Bäst jag dumpar dem i min blogg.

Drömmar, enligt C. G. Jung, är ett sätt för vårt omedvetna att föra fram information, om oss själva och om vår livssituation, som inte finns tillgänglig för vårt vakna jag. Drömmens vokabulär är symboler hämtade ur en symbolbank som dels består av sådant som fått symbolisk betydelse för oss i våra personliga liv, och dels av en kollektiv symbolbank som är likadan för alla människor. Drömmarnas mål är vad han kallade individuation, en process som leder till att en person lever upp till sin sanna potential. Jag tror i alla fall inte jag ljuger om jag beskriver det så.

Jag har läst om Jung att han sa att alla drömmar gör det här, alla drömmar har något att säga oss om oss själva. Jag är rätt flummig av mig vad gäller drömmar och är den förste att säga att Jung träffade många rätt - jag tror på hans teorier. Att drömmar är konstiga, ologiska och fragmentariska är liksom en del av grejen - drömmar kan inte prata med oss på ett sätt som vi enkelt förstår. Vi kan bara förstå det med möda och med insikt. Jag köper det. Det gör bara alltihop ännu mer fascinerande, och mina egna drömmar tycks ge honom rätt. Men... alla drömmar?

Jag har fört en drömdagbok sporadiskt sedan slutet av 2009. Jag är väldigt glad att jag gjort det, för det finns fantastiska saker sparade i den som så lätt hade kunnat passera förbi osedda. 2010 blev ett turbulent år för mig, och det speglas verkligen i mina drömmar från den tiden. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att tematiken, känslorna och "bildspråket" de drömmarna var allt annat än nonsens. Jag konfronterar monster, blir arg och slåss, tar farväl av gamla saker och ser nya födas. Det var helt klart en process, och på andra sidan av den processen är jag idag (om än långt ifrån hel) en lite mindre ofullständig människa.

Men sedan 2011 hände något. Livet lugnade ner sig och jag blev mer tillfreds, och det speglade i drömmarnas innehåll. Rent konkret blev drömdagboken ganska mycket tråkigare. Idag är de allra flesta av mina drömmar lösryckta, virriga, utan mål och poäng. I alla fall utan mål och poäng med tillräcklig tyngd för att jag ska kunna urskilja det.

Och häri ligger min fundering. Jag vet av erfarenhet att drömmar inte är nonsens, men samtidigt verkar ju de flesta vara det. Jung sa att alla drömmar försöker säga oss något, men tog han inte i så han sprack då? Kanske är det istället så att ju sämre vi mår i vårt vakna liv, desto mer får våra drömmar så att säga något att göra. Ju mer som behöver redas ut, desto mer tar det omedvetna i. Ingen är väl någonsin helt fri från inre konflikter, i och för sig, men jag får känslan av att i lugna perioder går det omedvetna på tomgång. Drömmarna fortsätter, men utan riktning. De finns där, redo att skrida till verket nästa gång de behövs.

Detta är naturligtvis viktigt och intressant.