Gnek

Den här bloggen ligger och rostar.

Jag funderade lite idag på vad som egentligen ligger bakom den diffusa längtan som kommer över mig när det blir vår. Enda sedan jag fick syn på det gamla ödehuset för ett par år sedan är det där som den längtan får sitt fokus. Ett liv på landet something something... Ja, vad är det egentligen jag vill åt?

Jag har problem med tiden. Det förflutna ligger ständigt och drar i mig och får mig att känna mig ledsen över nuet. I det förflutna finns landsbygden och sommaren, och de platserna jag var på då finns ännu idag tillgängliga för mig, och det är klart att det lockar. Kopplingen till det förflutna, känslan av att leva i ett sammanhang. Men det räcker inte för varje gång jag besöker de platserna från förr så blir jag lite melankolisk och tycker mig befinna mig i en relik. Jag önskar jag kunde ta det förflutna och omvandla det till min samtid. Att bada i min barndoms sjö ett par gånger om året är ju fint och så, men jag vill hellre bada i nuets sjö. 

Hur blir de platserna relevanta för mig i mitt liv idag? Eller, hur kan jag hitta en plats som har både kopplingar till nuet och det förflutna? Hur hittar jag ett riktigt, riktigt hem?

Det ska nog vara med kopplingar till det förflutna. Men jag tror att hemma är platsen där man har familj och vänner. Hur mycket ens tankar än försöker komplicera till det så är det nog så. Det måste vara så enkelt, för annars skulle inte min barndoms Åkersberga förskjutits från världens medelpunkt till världens ände i mitt huvud. Tanken på att flytta någonstans är svår för att jag direkt känner att jag flyttar bort från människor snarare än till. Tanken på att stanna där jag är känns ibland svår av samma anledning.

Och så är det ju det där med meningen. Om jag tittar på mitt liv och mitt beteende så är det ofta underliga saker som lockar mig. Jag brukar ta upp översättning av gamla spel som exempel, och ett annat är mitt intresse för gamla datorer (jag skriver deta här på en gammal bärbar burk från 2002). Jag finner ofta mening i saker som ligger lite i skymundan, och som ingen annan skulle bry sig om att ägna tid åt. Själva poängen är väl att jag kan dra mitt strå till stacken i sammanhang där jag inte är överflödig bland alla andra människor. Jag sitter gärna vid en dator som de flesta andra skulle tycka var obrukbar eller i alla fall inte värd tid, energi och pengar, och pysslar om den lite och finner användningsområden för den (som att skriva blogginlägg – den här datorn har ett av de bästa tangentborden jag någonstin skrivit på). Det må vara lite underligt i praktiken men den underliggande tanken är allmänmänsklig: Ta hand om, bygga upp, skapa och lämna saker efter sig som inte skulle ha funnits om jag inte hade varit här. Där finns kopplingen mellan en massa skilda saker som fyller mina tankar: serier, datorer och ödehus.

Håglöst

När jag blivit sjuk på sistone har det följt ett speciellt mönster. I närmare två veckor går jag och känner mig mer och mer trött och hängig, kanske med lindrig hosta eller huvudvärk. Efter den tiden tycker jag mig ha blivit så krasslig att jag stannar hemma från jobbet, för att - tänker jag - nu kommer det "bryta ut". Jag sover ut en massa under den första sjukdagen, och sedan går ett par dagar till, kanske till och med en vecka, utan att någonting speciellt händer alls. Jag går och dräller, känner mig håglös, känner efter, försöker komma fram till om jag är frisk eller inte.

Denna februari har varit en fruktansvärd influensamånad. Mina vänner och bekanta har varit sjuka. Folk har fallit som flugor på jobbet och det är knappt att det funnits personal för att hålla verksamheten igång vissa dagar. Men även nu är mitt mönster som det ovan beskrivna. Ingen hög feber, ingen smärtor, jag spyr inte. Bara tröttheten och den vaga sjukdomskänslan. En kollega var borta i tre veckor. Jag var borta i två dagar och kom tillbaka för att jag hade så fruktansvärt tråkigt, och för att jag förstod att det inte skulle bli någon riktig influensa. Det var lite mer än en vecka sedan. Igår var jag hemma igen, men idag är jag tillbaka på jobbet.

Att försöka förstå vad det är frågan om är att ge sig in i hypokondrins förlovade land. Jag har varit där förut och avskyr sådant. Men varför är det så här? Jag önskar jag kunde bli sjuk på allvar så att jag blev av med det sedan, så att jag slapp gå runt och känna mig hängig under så lång tid utan att något händer.

Alternativen till någon form av infektion är väl att det är något fel på mitt sätt att leva. Och visst kan det vara det. Det är svårt att inte fundera på detta när man ligger hemma och känner efter.

Jag jobbar heltid. När jag kommer hem äter jag snabbt något och sätter mig vid min dator och ritar på webbserien jag haft igång sedan 2005. Det gör jag i en och en halv till två timmar beroende på hur mycket energi jag känner att jag har för dagen. Sedan försöker jag varva ner med något annat jag tycker är kul, som tv-spel eller en bok. Det är ett mönster som fungerar, men saknar många ingredienser, som nyttig, hemlagad mat eller motion. Jag tycker mig inte ha tid till det.

Eller om man tar i det från en annan vinkel: Jag är en person med låg stresströskel. Jag stressar väldigt lätt upp mig över att tiden springer ifrån mig. Jag har ett heltidsjobb, bor ensam och har med webbserien en ständig deadline över mig. Jag kommer hem vid sex på kvällen och vet precis var jag ligger på serieschemat. Att ställa mig och laga mat då känns helt overkligt. Att gå ut och motionera känns oöverstigligt. Att göra något annat än det jag måste för att hålla uppe min nuvarande situation tar emot. Träffa vänner. Städa. Börja något nytt. Jag gör vad jag kan för att få in sådant också, men mina marginaler är så snäva.

Det vore fruktansvärt om (och nu spekulerar jag bara) mina trötthetssymptom vore något ihållande som beror på att jag stressar, eller att jag inte tar hand om min kropp, vilket i sin tur beror på att jag är stressad. För i sådana fall vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska kunna tackla det, och från vilket håll. Jag vet inte hur jag ska få plats med stora förändringar, även om det hade varit lätt att göra dem, vilket det inte är. Det gör mig nästan paranoid. Här trodde jag mig ha någon form av balans, och så kommer tecken på att allt är på väg att rasa.

Vad säger det om mig att jag skulle vara så dålig på att ta hand om mig på en grundläggande nivå? Det låter som ett ickeproblem, som om jag bara skulle kunna ta mig i kragen för hur svårt är det? Men det är svårt.

Nu önskar jag att jag hade haft någon att fråga, så som det alltid fanns vuxna som visste när man var barn. Men ingen har svaren så det finns ingen att fråga. Ingen mer än jag vet hur jag mår och vad jag behöver, och jag har ingen aning.

Jag hoppas fortfarande på att jag ska må bättre när sjukdomstiden ebbat ut i allmänhet.

En värld av illusioner

Stjärnorna lyste över ett snötäckt Malmö igår kväll. Bakom tunna molnstråk sken månen, och i Orion blinkade Rigel i regnbågens alla färger. Efter en kort bussresa klev jag av på Värnhem, och där, omgiven av människor, trafik, ljusskyltar och kala träd såg jag upp på himlen igen. Jupiter var den klarast lysande stjärnan.

Plötsligt verkade allting absurt. Hur kan Jupiter och Värnhem rymmas i samma bild? Hur kan världsrymden finnas i samma universum som papperskorgar och cyklister? De tycks så fullständigt väsensskilda.

Att tänka på sådana saker, att man bor i en värld där avståndet till stjärnorna finns, är rätt fruktansvärt. Vi är fastlimmade vid ett litet korn i ett stort okänsligt mörker.

Vi skapar oss en bubbla här på jorden, ett eget litet universum där andra regler råder, regler som säger åt oss att det vi håller på med har något att betyda. Att det är en illusion blev väldigt tydligt den här kvällen. Naturligtvis har ingenting vi gör någon betydelse. Vi lever på en skala som är helt omöjlig att upptäcka uppifrån. Alla våra strävanden och önskningar är ingenting annat än hjärnspöken. Ju mer vi lär oss om världen, desto tydligare framgår det.

Och samtidigt strävar vi vidare. Våra illusioner fyller oss, och så fort vi slutar tänka på universum återgår vi till att vara övertygade om relevansen av reality-tv, vad människor man sett i film sysslar med, snygga skor eller att ens bekanta får se en söt bild av en katt man hittat. Och det är okej att det är en illusion. Jag tror man behöver en illusion att leva i när verkligheten är stor och obehaglig. Det är inget att se ner på. Jag har ju skrivit om det förr: Vetenskapen ger ingen mening till våra liv (utom ifall man lever i illusionen att det är viktigt att snappa upp eller reda ut vetenskapliga fakta). Religionerna däremot gör det, för religionerna innefattar de största och mest meingsfulla illusionerna vi har, de om meningen med livet och döden i stort. Men att allt annat också är illusioner har kanske aldrig varit så tydligt för mig som den här kvällen då jag gick hem från Värnhem. Föreställningarna om att man ska bry sig om varandra, att man inte ska kriga, att alla är lika värda - viktiga föreställningar som behövs, men som på en nivå befinner sig i samma kategori som föreställningen om livet efter döden eller hur Gud skapade världen. Illusioner människor behöver tro på för att livet ska vara uthärdligt. Väggar som vi placerar mellan våra sinnen och världen.

Men inte två människor lär väl gå runt med samma uppsättning föreställningar om mening och relevans. På så sätt lever alla i olika världar. Det uppstår konflikter om vilken som egentligen är den mest korrekta illusionen och vilken som absolut inte får tolereras. I det höga och det låga. Religioner, folkslag, frisyrer och fotbollslag. Det är sådant som människor sysslar med medan Rigel blinkar och Jupiter snurrar runt solen.

Mina egna illusioner inkluderar följande: Allt är okej som inte skadar någon. Nallar har också känslor. Att spela videosnuttar på äldre datorer är kul. Aktier är trams. Det är skitjobbigt att tiden går. Earl Grey på morgonen är en anledning att gå upp. Jag måste göra serier! Blogger ska inte göra formateringar som jag inte bett om. Och allt är hjärnspöken men nog så viktigt ändå.

Ett litet hjärta

Jag har försökt skriva något om debatten om Stiva Wirséns Lilla Hjärtat förr, men politiska ställningstaganden ligger inte i min natur. Det finns för många variabler för att jag ska känna mig annat än just osäker, så jag håller för det mesta tyst. Men det har legat och grott så länge att jag känner att jag måste få det ur mig, om än aldrig så osäkert formulerat. Detta är inte tänkt som ett debattinlägg på något sätt, bara en hög med tankar som gnager i mig. Allt är väl överspelat och det är heller ingen som läser min blogg såvitt jag vet.

Jag känner att det på en grundläggande nivå inte är någoting fel på figuren. Jag blir illa till mods varje gång jag läser något om det, för att jag inte riktigt kan förstå var felet egentligen ligger, och jag vill inte framstå som rasist. Jag drar mig därför undan i tron att jag nog egentligen inte vet något och inte är tillräckligt insatt.

Jag kan se de likheter med rasistiska karikatyrer som har lyfts fram, men kan varken säga bu eller bä om dem, för jag vet inte var de kom ifrån, hur de användes eller vilka släktskap de har med afrikansk konst, eller hur turerna nu har varit. Det enda jag ser som jag fortfarande reagerar mot är att kontexten är så annorlunda. Är det verkligen fel bara för att det som fastnar på näthinnan liknar en bild som använts i rasistiskt syfte för länge sedan på en annan plats, när kontexten för bilden idag är det motsatta: mångfald, empowerment. Bilden liknar en stereotyp, men samtidigt tycker inte jag att den sticker ut det minsta bland de övriga figurerna i Stina Wirséns böcker. Alla figurerna är extremt naivistiska och ser mest ut som små kuddar eller trasselsuddar. Svårt att få till några nyanser då.

Det kan vara hur som helst med Lilla Hjärtats vara eller icke vara. Jag vet inte vilka som tagit åt sig, och jag vill inte förminska folks känslor på något sätt. Människor smartare och mer insatta än jag säger och har sagt en massa åt båda hållen.

Men det som stör mig mest i hela den här debatten är hur uppblossad den kunnat bli. Inte heller här vet jag några detaljer kring hur och varför, men jag motsätter mig tonläget. Jag kan inte se hur man kan bli så upprörd på något med så goda intentioner. Är inte bråk något man tar till i sista hand, och finns det inga bättre strider att välja? Det är ju inte SD-toppar det handlar om, liksom. Jag tror att en sansad dialog och kompromiss hade varit möjlig.

Eller har jag fel? Har jag tappat en viktig, avgörande detalj någonstans? Det känns som att något i luften luktar lite illa, men jag kan inte för mitt liv komma på varifrån det kommer.

Modernitetens bling

Jag har ju hållit på en hel del med gamla datorer på sistone, och kommer nog fortsätta med det ett tag till, med tanke på hur roligt jag tycker det är. Man kan ju fråga sig varför. För att använda stora ord: Det är kanske den pryltokighet som finns i vår kultur, och därmed i mig, som vänts bakåt. Det gamla kan också funka som något nytt, rent psykologiskt. Att ha en ny teknikpryl är roligt aningen den är gjord i år eller för tio-tjugo år sedan. Det är samma konsumtionstanke som i allt annat, men det spelar i alla fall inte storföretagen i händerna. Det lär väl slita mindre på miljön också. Det är i alla fall vad jag försöker inbilla mig när jag suktar efter prylar.

Och datorerna är fascinerande att sitta vid. Man får ju så klart nya perspektiv. Dels för att man ser hur mycket som har hänt mellan då och nu, men också för att man ser hur lite som har hänt. Mer och mer får jag känslan att äldre datorers minskande användbarhet inte i första hand handlar om tekniska begränsningar, utan om något annat.

Att en dator måste vara ny för att göra vad den ska är nog trots allt på många sätt en artificiell tanke, Vi har förändrade förväntningar (vi vill kunna glo på Youtube i HD) men - och detta säger jag utan nog tekniskt kunnande för att kunna backa upp det - det är också så att datortillverkarna helt enkelt bestämmer sig för att sluta stödja gammal hård- och mjukvara, trots att den har mycket kvar att ge. Såg man bara på det hela på ett annat sätt hade nog inte datorer behövt bli så värst mycket snabbare än de var för tio år sedan. Inte för de flesta användare i alla fall.

Internet är nog den största bromsklossen för att använda gamla datorer idag. Men varför är det så? Okej, sidor som Youtube behöver nog en hel del datakraft, men samtidigt, det går att titta på video på en dator från millennieskiftet. Hårdvaran får jobba en del, men det hänger i stor utsträckning på mjukvaran. Hade verkligen inte ett mer optimerat Youtube kunnat klämmas in på 350 Mhz om man bara ville?

En större fråga är varför Blogspot inte vill visa sig i äldre webbläsare. Bloggar består av två komponenter: Text och bling. Och det är inte texten som är problemet, törs jag påstå.

Det är lustigt att internet blivit så tungt på datorer som ändå skapades för att kunna använda det. Jag förstår att en gammal DOS-maskin från 1991 inte är så bra på internet, men vad är det egentligen som har hänt som gör att sidor som förr kunde visas plötsligt inte kan det. Har användarvänligheten ökat i samma grad, eller är det bara just ögongodis?

Det har skett en stor förändring i datoranvändandet sedan internet nått allas hem och vuxit till sig. Där förr datorer var arbetsverktyg för saker som ordbehandling, bildbehandling, kalkyler och databaser (med en klick datorspelare) har är de idag i första hand terminaler för åtkomst av sociala medier, vilket i bästa fall innebär att man knyter kontakt med människor och sprider och tar del av (relevant) information, och i värsta fall innebär att alla ropar ut i etern i mun på varandra utan att någon lyssnar.

Fast okej, förändringen kan säkert förklaras med att datoranvändandet har gått upp betydligt mer bland dem som inte arbetar med kalkyler och databaser än bland dem som gör det...

Men det var en utvikning. Poängen är att internets bling har stängt ute användare av äldre datorer, för att internet är huvudsaken och internet har vuxit ur teknologin som den fungerade med förut. Det är ju en gammal poäng att man kan åka till månen med teknologi från sextiotalet medan vi måste ha moderna datorer för att få ta del av våra dagliga bilder på kattungar. Och för övrigt drivs rymdteleskopet Hubble av en (motsvarande) 486:a.

Operativsystem byts, support upphör, nya versioner av program behövs, och det gamla stöds inte. Word och liknande program finns till de datorer jag växte upp med, men de senaste versionerna av Word skulle nog inte ens rymmas på de datorernas hårddiskar. Ändå är funktionerna ungefär samma (ett förenklat resonemang förstås).

På min iMac från ca 2000, med det "döda" operativsystemet Mac OS 9, kan jag lyssna på musik, titta på video, skriva i Word och rita i Photoshop 7. OS 9 är trevligt, snabbt och lättanvänt. Jag kan även surfa, e-posta och chatta, och hade inte delar av internet blivit så tungt och inkompatibelt hade den i stort sett kunnat allt jag (och många med mig) egentligen använder en dator till. Vem vet vad mer som hade gått, om det bara hade fortsatt att utveklas program till den? Därav kommer hela detta resonemang.

Vad gör Gud?

Jag har inte haft mycket att säga på sistone som är både tillräckligt intressant och tillräckligt harmlöst för att jag ska orka skriva ner det.

Här är en tanke jag hade:

Tänk dig att du står och konverserar med en allsmäktig varelse, till exempel Gud. Plötsligt kommer en tredje person fram och vill vara med i gemenskapen. Gud vill säga något till dig som den tredje personen inte ska höra, men istället för att viska eller dra dig åt sidan så stannar Gud tiden. Allt omkring dig förutom du själv och Gud stannar upp och blir stelt och orörligt. På så sätt kan ni tala ostört.

Frågan är nu: Vad är det egentligen Gud gör? Stannar hen tidsflödet i hela universum för alla utom dig och henom själv? Eller förändrar Gud bara tidsflödet för dig och henom, så att ni rör er så oändligt mycket snabbare genom tiden än allt annat att världen omkring er stannar upp? Är det du eller universum som manipuleras? Vilken av de två möjliga allsmäktiga handlingarna är mäktigast? Och är det egentligen någon skillnad?

Min tanke är som följer:

Manipulerar du med tiden så att hela universum stannar, så kommer du, i det ögonblick du startar tiden igen, inte ha uträttat någonting, utom för dig själv. Universum bryr sig inte, ingen märker något, för ingen tid förflyter ju mellan punkten du stänger av tiden, och du startar den igen. Utom för dig själv.

Tiden är bara ett flöde för dem som befinner sig i den. Det finns ingenting som omsluter tiden och kan titta ner på den och se om den är på eller av. Det finns inget att jämföra med för det går inte att uppleva icke-tid. Alltså borde det kvitta om Gud stannar universum eller lyfter ur dig ur det normala tidsflödet.

Just det.

Jag är säker på att det enda vettiga jag har skrivit idag är "jag har inte haft mycket att säga på sistone".

Den första datorn

Titta, den här datorn hade vi när jag var liten. Eller, i själva verket en aningen kraftfullare (knappt mätbart med dagens mått) med samma utseende. Den gick sönder förra året då strömdelen, som sitter inbyggd i skärmen, slutade fungera, och gjorde allt annat, skärm och dator, oanvändbart.


Datorn heter IBM PS/1. Den var en så kallad 386:a (den i videon är en 286:a, lite långsammare) och jag tror vi köpte den 1993, samma år som den slutade tillverkas enligt Wikipedia. Jag vill minnas att den kostade 17 000 kr då. En enorm investering.

Det är så vansinnigt vad som har hänt med datorer sedan dess. Hårddiskstorleken kan ge lite perspektiv:

PS/1:an hade en hårddisk på 40 mb. Min nuvarande dator har en hårddisk på 750 gb, vilket är i runda slängar 750 000 mb. En installation av Windows 7 tar ungefär 20 000 mb.

40 mb är ungefär en fjärdedel av ett nedladdat Simpsonsavsnitt i bra kvalitet. 40 mb är ungefär två avsnitt av en podcast (á 40-45 min). Det är ungefär tio låtar i mp3-format. Det är knappt nio foton från min digitalkamera. 40 mb är ungefär en tredjedel av min webbläsare Chromium, och lite mer än dubbelt så mycket som det simplaste programmet i min dator: Textredigeraren i Mac OS X.


Videon ovan är inte så väldigt intressant, bara en massa test av olika spel, men jag länkar till den för att vid 5:30 startas Pinball Fantasies. När jag såg det gjorde det liksom ont i mig och jag fick tårar i ögonen. Det var en massa minnen som kom tillbaka. Inte för att jag inte kan spela det spelet på min nuvarande dator också (via Dosbox), eller på min gammelburk, och inte för att jag egentligen tycker så värst mycket om det spelet, men... Allt som jag minns är liksom där i videon. Skärmen med sina svarta kanter och sin tjocka plast på sidorna, den blå spaken som man skruvar upp ljudet med (för det gjorde man när man hörde den musiken), surret från datorn i bakgrunden. Min mamma kunde spela det spelet i timmar, och det får en våg av barndomens tryggaste ögonblick att skölja över mig.

Det är bara så konstigt att min reaktion är att bli ledsen snarare än glad. Det är väl inte så man ska minnas det som varit bra. Det gör bara så ont att det är borta, så slutgiltigt borta. Och det känns ju tydligare när man ser det framför sig. En tid kommer aldrig igen då en sådan dator blir använd. De barnen som spelade på den finns ju inte ens kvar.