Ett litet hjärta

Jag har försökt skriva något om debatten om Stiva Wirséns Lilla Hjärtat förr, men politiska ställningstaganden ligger inte i min natur. Det finns för många variabler för att jag ska känna mig annat än just osäker, så jag håller för det mesta tyst. Men det har legat och grott så länge att jag känner att jag måste få det ur mig, om än aldrig så osäkert formulerat. Detta är inte tänkt som ett debattinlägg på något sätt, bara en hög med tankar som gnager i mig. Allt är väl överspelat och det är heller ingen som läser min blogg såvitt jag vet.

Jag känner att det på en grundläggande nivå inte är någoting fel på figuren. Jag blir illa till mods varje gång jag läser något om det, för att jag inte riktigt kan förstå var felet egentligen ligger, och jag vill inte framstå som rasist. Jag drar mig därför undan i tron att jag nog egentligen inte vet något och inte är tillräckligt insatt.

Jag kan se de likheter med rasistiska karikatyrer som har lyfts fram, men kan varken säga bu eller bä om dem, för jag vet inte var de kom ifrån, hur de användes eller vilka släktskap de har med afrikansk konst, eller hur turerna nu har varit. Det enda jag ser som jag fortfarande reagerar mot är att kontexten är så annorlunda. Är det verkligen fel bara för att det som fastnar på näthinnan liknar en bild som använts i rasistiskt syfte för länge sedan på en annan plats, när kontexten för bilden idag är det motsatta: mångfald, empowerment. Bilden liknar en stereotyp, men samtidigt tycker inte jag att den sticker ut det minsta bland de övriga figurerna i Stina Wirséns böcker. Alla figurerna är extremt naivistiska och ser mest ut som små kuddar eller trasselsuddar. Svårt att få till några nyanser då.

Det kan vara hur som helst med Lilla Hjärtats vara eller icke vara. Jag vet inte vilka som tagit åt sig, och jag vill inte förminska folks känslor på något sätt. Människor smartare och mer insatta än jag säger och har sagt en massa åt båda hållen.

Men det som stör mig mest i hela den här debatten är hur uppblossad den kunnat bli. Inte heller här vet jag några detaljer kring hur och varför, men jag motsätter mig tonläget. Jag kan inte se hur man kan bli så upprörd på något med så goda intentioner. Är inte bråk något man tar till i sista hand, och finns det inga bättre strider att välja? Det är ju inte SD-toppar det handlar om, liksom. Jag tror att en sansad dialog och kompromiss hade varit möjlig.

Eller har jag fel? Har jag tappat en viktig, avgörande detalj någonstans? Det känns som att något i luften luktar lite illa, men jag kan inte för mitt liv komma på varifrån det kommer.