En värld av illusioner

Stjärnorna lyste över ett snötäckt Malmö igår kväll. Bakom tunna molnstråk sken månen, och i Orion blinkade Rigel i regnbågens alla färger. Efter en kort bussresa klev jag av på Värnhem, och där, omgiven av människor, trafik, ljusskyltar och kala träd såg jag upp på himlen igen. Jupiter var den klarast lysande stjärnan.

Plötsligt verkade allting absurt. Hur kan Jupiter och Värnhem rymmas i samma bild? Hur kan världsrymden finnas i samma universum som papperskorgar och cyklister? De tycks så fullständigt väsensskilda.

Att tänka på sådana saker, att man bor i en värld där avståndet till stjärnorna finns, är rätt fruktansvärt. Vi är fastlimmade vid ett litet korn i ett stort okänsligt mörker.

Vi skapar oss en bubbla här på jorden, ett eget litet universum där andra regler råder, regler som säger åt oss att det vi håller på med har något att betyda. Att det är en illusion blev väldigt tydligt den här kvällen. Naturligtvis har ingenting vi gör någon betydelse. Vi lever på en skala som är helt omöjlig att upptäcka uppifrån. Alla våra strävanden och önskningar är ingenting annat än hjärnspöken. Ju mer vi lär oss om världen, desto tydligare framgår det.

Och samtidigt strävar vi vidare. Våra illusioner fyller oss, och så fort vi slutar tänka på universum återgår vi till att vara övertygade om relevansen av reality-tv, vad människor man sett i film sysslar med, snygga skor eller att ens bekanta får se en söt bild av en katt man hittat. Och det är okej att det är en illusion. Jag tror man behöver en illusion att leva i när verkligheten är stor och obehaglig. Det är inget att se ner på. Jag har ju skrivit om det förr: Vetenskapen ger ingen mening till våra liv (utom ifall man lever i illusionen att det är viktigt att snappa upp eller reda ut vetenskapliga fakta). Religionerna däremot gör det, för religionerna innefattar de största och mest meingsfulla illusionerna vi har, de om meningen med livet och döden i stort. Men att allt annat också är illusioner har kanske aldrig varit så tydligt för mig som den här kvällen då jag gick hem från Värnhem. Föreställningarna om att man ska bry sig om varandra, att man inte ska kriga, att alla är lika värda - viktiga föreställningar som behövs, men som på en nivå befinner sig i samma kategori som föreställningen om livet efter döden eller hur Gud skapade världen. Illusioner människor behöver tro på för att livet ska vara uthärdligt. Väggar som vi placerar mellan våra sinnen och världen.

Men inte två människor lär väl gå runt med samma uppsättning föreställningar om mening och relevans. På så sätt lever alla i olika världar. Det uppstår konflikter om vilken som egentligen är den mest korrekta illusionen och vilken som absolut inte får tolereras. I det höga och det låga. Religioner, folkslag, frisyrer och fotbollslag. Det är sådant som människor sysslar med medan Rigel blinkar och Jupiter snurrar runt solen.

Mina egna illusioner inkluderar följande: Allt är okej som inte skadar någon. Nallar har också känslor. Att spela videosnuttar på äldre datorer är kul. Aktier är trams. Det är skitjobbigt att tiden går. Earl Grey på morgonen är en anledning att gå upp. Jag måste göra serier! Blogger ska inte göra formateringar som jag inte bett om. Och allt är hjärnspöken men nog så viktigt ändå.

Ett litet hjärta

Jag har försökt skriva något om debatten om Stiva Wirséns Lilla Hjärtat förr, men politiska ställningstaganden ligger inte i min natur. Det finns för många variabler för att jag ska känna mig annat än just osäker, så jag håller för det mesta tyst. Men det har legat och grott så länge att jag känner att jag måste få det ur mig, om än aldrig så osäkert formulerat. Detta är inte tänkt som ett debattinlägg på något sätt, bara en hög med tankar som gnager i mig. Allt är väl överspelat och det är heller ingen som läser min blogg såvitt jag vet.

Jag känner att det på en grundläggande nivå inte är någoting fel på figuren. Jag blir illa till mods varje gång jag läser något om det, för att jag inte riktigt kan förstå var felet egentligen ligger, och jag vill inte framstå som rasist. Jag drar mig därför undan i tron att jag nog egentligen inte vet något och inte är tillräckligt insatt.

Jag kan se de likheter med rasistiska karikatyrer som har lyfts fram, men kan varken säga bu eller bä om dem, för jag vet inte var de kom ifrån, hur de användes eller vilka släktskap de har med afrikansk konst, eller hur turerna nu har varit. Det enda jag ser som jag fortfarande reagerar mot är att kontexten är så annorlunda. Är det verkligen fel bara för att det som fastnar på näthinnan liknar en bild som använts i rasistiskt syfte för länge sedan på en annan plats, när kontexten för bilden idag är det motsatta: mångfald, empowerment. Bilden liknar en stereotyp, men samtidigt tycker inte jag att den sticker ut det minsta bland de övriga figurerna i Stina Wirséns böcker. Alla figurerna är extremt naivistiska och ser mest ut som små kuddar eller trasselsuddar. Svårt att få till några nyanser då.

Det kan vara hur som helst med Lilla Hjärtats vara eller icke vara. Jag vet inte vilka som tagit åt sig, och jag vill inte förminska folks känslor på något sätt. Människor smartare och mer insatta än jag säger och har sagt en massa åt båda hållen.

Men det som stör mig mest i hela den här debatten är hur uppblossad den kunnat bli. Inte heller här vet jag några detaljer kring hur och varför, men jag motsätter mig tonläget. Jag kan inte se hur man kan bli så upprörd på något med så goda intentioner. Är inte bråk något man tar till i sista hand, och finns det inga bättre strider att välja? Det är ju inte SD-toppar det handlar om, liksom. Jag tror att en sansad dialog och kompromiss hade varit möjlig.

Eller har jag fel? Har jag tappat en viktig, avgörande detalj någonstans? Det känns som att något i luften luktar lite illa, men jag kan inte för mitt liv komma på varifrån det kommer.

Modernitetens bling

Jag har ju hållit på en hel del med gamla datorer på sistone, och kommer nog fortsätta med det ett tag till, med tanke på hur roligt jag tycker det är. Man kan ju fråga sig varför. För att använda stora ord: Det är kanske den pryltokighet som finns i vår kultur, och därmed i mig, som vänts bakåt. Det gamla kan också funka som något nytt, rent psykologiskt. Att ha en ny teknikpryl är roligt aningen den är gjord i år eller för tio-tjugo år sedan. Det är samma konsumtionstanke som i allt annat, men det spelar i alla fall inte storföretagen i händerna. Det lär väl slita mindre på miljön också. Det är i alla fall vad jag försöker inbilla mig när jag suktar efter prylar.

Och datorerna är fascinerande att sitta vid. Man får ju så klart nya perspektiv. Dels för att man ser hur mycket som har hänt mellan då och nu, men också för att man ser hur lite som har hänt. Mer och mer får jag känslan att äldre datorers minskande användbarhet inte i första hand handlar om tekniska begränsningar, utan om något annat.

Att en dator måste vara ny för att göra vad den ska är nog trots allt på många sätt en artificiell tanke, Vi har förändrade förväntningar (vi vill kunna glo på Youtube i HD) men - och detta säger jag utan nog tekniskt kunnande för att kunna backa upp det - det är också så att datortillverkarna helt enkelt bestämmer sig för att sluta stödja gammal hård- och mjukvara, trots att den har mycket kvar att ge. Såg man bara på det hela på ett annat sätt hade nog inte datorer behövt bli så värst mycket snabbare än de var för tio år sedan. Inte för de flesta användare i alla fall.

Internet är nog den största bromsklossen för att använda gamla datorer idag. Men varför är det så? Okej, sidor som Youtube behöver nog en hel del datakraft, men samtidigt, det går att titta på video på en dator från millennieskiftet. Hårdvaran får jobba en del, men det hänger i stor utsträckning på mjukvaran. Hade verkligen inte ett mer optimerat Youtube kunnat klämmas in på 350 Mhz om man bara ville?

En större fråga är varför Blogspot inte vill visa sig i äldre webbläsare. Bloggar består av två komponenter: Text och bling. Och det är inte texten som är problemet, törs jag påstå.

Det är lustigt att internet blivit så tungt på datorer som ändå skapades för att kunna använda det. Jag förstår att en gammal DOS-maskin från 1991 inte är så bra på internet, men vad är det egentligen som har hänt som gör att sidor som förr kunde visas plötsligt inte kan det. Har användarvänligheten ökat i samma grad, eller är det bara just ögongodis?

Det har skett en stor förändring i datoranvändandet sedan internet nått allas hem och vuxit till sig. Där förr datorer var arbetsverktyg för saker som ordbehandling, bildbehandling, kalkyler och databaser (med en klick datorspelare) har är de idag i första hand terminaler för åtkomst av sociala medier, vilket i bästa fall innebär att man knyter kontakt med människor och sprider och tar del av (relevant) information, och i värsta fall innebär att alla ropar ut i etern i mun på varandra utan att någon lyssnar.

Fast okej, förändringen kan säkert förklaras med att datoranvändandet har gått upp betydligt mer bland dem som inte arbetar med kalkyler och databaser än bland dem som gör det...

Men det var en utvikning. Poängen är att internets bling har stängt ute användare av äldre datorer, för att internet är huvudsaken och internet har vuxit ur teknologin som den fungerade med förut. Det är ju en gammal poäng att man kan åka till månen med teknologi från sextiotalet medan vi måste ha moderna datorer för att få ta del av våra dagliga bilder på kattungar. Och för övrigt drivs rymdteleskopet Hubble av en (motsvarande) 486:a.

Operativsystem byts, support upphör, nya versioner av program behövs, och det gamla stöds inte. Word och liknande program finns till de datorer jag växte upp med, men de senaste versionerna av Word skulle nog inte ens rymmas på de datorernas hårddiskar. Ändå är funktionerna ungefär samma (ett förenklat resonemang förstås).

På min iMac från ca 2000, med det "döda" operativsystemet Mac OS 9, kan jag lyssna på musik, titta på video, skriva i Word och rita i Photoshop 7. OS 9 är trevligt, snabbt och lättanvänt. Jag kan även surfa, e-posta och chatta, och hade inte delar av internet blivit så tungt och inkompatibelt hade den i stort sett kunnat allt jag (och många med mig) egentligen använder en dator till. Vem vet vad mer som hade gått, om det bara hade fortsatt att utveklas program till den? Därav kommer hela detta resonemang.

Vad gör Gud?

Jag har inte haft mycket att säga på sistone som är både tillräckligt intressant och tillräckligt harmlöst för att jag ska orka skriva ner det.

Här är en tanke jag hade:

Tänk dig att du står och konverserar med en allsmäktig varelse, till exempel Gud. Plötsligt kommer en tredje person fram och vill vara med i gemenskapen. Gud vill säga något till dig som den tredje personen inte ska höra, men istället för att viska eller dra dig åt sidan så stannar Gud tiden. Allt omkring dig förutom du själv och Gud stannar upp och blir stelt och orörligt. På så sätt kan ni tala ostört.

Frågan är nu: Vad är det egentligen Gud gör? Stannar hen tidsflödet i hela universum för alla utom dig och henom själv? Eller förändrar Gud bara tidsflödet för dig och henom, så att ni rör er så oändligt mycket snabbare genom tiden än allt annat att världen omkring er stannar upp? Är det du eller universum som manipuleras? Vilken av de två möjliga allsmäktiga handlingarna är mäktigast? Och är det egentligen någon skillnad?

Min tanke är som följer:

Manipulerar du med tiden så att hela universum stannar, så kommer du, i det ögonblick du startar tiden igen, inte ha uträttat någonting, utom för dig själv. Universum bryr sig inte, ingen märker något, för ingen tid förflyter ju mellan punkten du stänger av tiden, och du startar den igen. Utom för dig själv.

Tiden är bara ett flöde för dem som befinner sig i den. Det finns ingenting som omsluter tiden och kan titta ner på den och se om den är på eller av. Det finns inget att jämföra med för det går inte att uppleva icke-tid. Alltså borde det kvitta om Gud stannar universum eller lyfter ur dig ur det normala tidsflödet.

Just det.

Jag är säker på att det enda vettiga jag har skrivit idag är "jag har inte haft mycket att säga på sistone".

Den första datorn

Titta, den här datorn hade vi när jag var liten. Eller, i själva verket en aningen kraftfullare (knappt mätbart med dagens mått) med samma utseende. Den gick sönder förra året då strömdelen, som sitter inbyggd i skärmen, slutade fungera, och gjorde allt annat, skärm och dator, oanvändbart.


Datorn heter IBM PS/1. Den var en så kallad 386:a (den i videon är en 286:a, lite långsammare) och jag tror vi köpte den 1993, samma år som den slutade tillverkas enligt Wikipedia. Jag vill minnas att den kostade 17 000 kr då. En enorm investering.

Det är så vansinnigt vad som har hänt med datorer sedan dess. Hårddiskstorleken kan ge lite perspektiv:

PS/1:an hade en hårddisk på 40 mb. Min nuvarande dator har en hårddisk på 750 gb, vilket är i runda slängar 750 000 mb. En installation av Windows 7 tar ungefär 20 000 mb.

40 mb är ungefär en fjärdedel av ett nedladdat Simpsonsavsnitt i bra kvalitet. 40 mb är ungefär två avsnitt av en podcast (á 40-45 min). Det är ungefär tio låtar i mp3-format. Det är knappt nio foton från min digitalkamera. 40 mb är ungefär en tredjedel av min webbläsare Chromium, och lite mer än dubbelt så mycket som det simplaste programmet i min dator: Textredigeraren i Mac OS X.


Videon ovan är inte så väldigt intressant, bara en massa test av olika spel, men jag länkar till den för att vid 5:30 startas Pinball Fantasies. När jag såg det gjorde det liksom ont i mig och jag fick tårar i ögonen. Det var en massa minnen som kom tillbaka. Inte för att jag inte kan spela det spelet på min nuvarande dator också (via Dosbox), eller på min gammelburk, och inte för att jag egentligen tycker så värst mycket om det spelet, men... Allt som jag minns är liksom där i videon. Skärmen med sina svarta kanter och sin tjocka plast på sidorna, den blå spaken som man skruvar upp ljudet med (för det gjorde man när man hörde den musiken), surret från datorn i bakgrunden. Min mamma kunde spela det spelet i timmar, och det får en våg av barndomens tryggaste ögonblick att skölja över mig.

Det är bara så konstigt att min reaktion är att bli ledsen snarare än glad. Det är väl inte så man ska minnas det som varit bra. Det gör bara så ont att det är borta, så slutgiltigt borta. Och det känns ju tydligare när man ser det framför sig. En tid kommer aldrig igen då en sådan dator blir använd. De barnen som spelade på den finns ju inte ens kvar.

Läs och släng

Jag jobbar på bibliotek. Idag insåg jag att jag har bestämda åsikter om böcker.

Dilemmat var detta:

Böcker som inte lånats på länge ska gallras. I ett fall finns det två exemplar av en titel. Den ena är ett gammeldags biblioteksband (äldre slittåligt band av väv med vita bokstäver på ryggen) och det andra är en nyare bok, plastad, och med förlagets omslag. Den nyare boken har lånats fler gånger. Den äldre är mer slitstark, men drar inte ögonen till sig lika mycket.

En av böckerna ska gallras. Vilken?
Det råder delade meningar. En del tycker att den nyare ska gallras för att den är mer sliten på grund av fler utlån, och för att biblioteksbandet håller bättre. Andra menar att det äldre biblioteksbandet ska gallras för att det ser så fasligt tråkigt ut och lockar inte till läsning. Om den nyare går sönder så har den ändå fyllt sin funktion.

Jag vet var jag står i den här frågan, och bestämt. Inte ska man väl döma en bok efter omslaget? Det hör också till saken att många (inte alla) nyare böcker är av sådan låg kvalitet att de inte har en chans att palla trycket av att stå på ett bibliotek. Jag har sett böcker falla sönder på ett år, medan många gamla biblioteksband står kvar i hyllorna sedan åttiotalet, fullständigt hela.

Vad mer är, så finns det inget jag tycker är jobbigare med böcker än känslan att de är på väg att falla sönder när man läser dem. Jag har böcker i min hylla hemma som jag drar mig för att läsa av den anledningen. Jag har också ett gallrat biblioteksband i hyllan, och den lockades jag att läsa igen just för att den är så hållfast. Av samma anledning gillar jag inte pocketböcker. Jag gillar inte läs och släng.

Jag gillar biblioteksbanden och tycker personligen inte heller att de ser så värst tråkiga ut. Jag kan visserligen förstå att folk tycker det, för att så funkar väl världen, men det är samtidigt lite tragiskt att en neutral bokrygg avskräcker folk från att läsa.

Jag är väl ofrånkomligen gammeldags i det här tänkandet, och visst, den ultimata boken för mig är väl ett tungt skinnband med guldbokstäver på ryggen. Hellre en saklig affisch än en dansande man som helt utan argument försöker få mig att tycka att bolån eller vad det nu kan vara är lite roligt. Jag gillar inte att manipuleras. Kanske för att jag så lätt blir det. Men det är ett större ämne.

En sak till: Vad är grejen med skyddsomslag? Tunna pappersark med bokens omslag som ska "skydda" boken? Det är ju skyddsomslagen som är gjorda i tunt papper, det är ju de som inte tål något. Det är ju de som man måste ta av och vara försiktig med när man läser boken - för att skydda dem! Annars har man snart en bok som ser betydligt värre ut än om man tryckt omslaget direkt på pärmen. Ett obegripligt feltänk.

Diska och skura i natten

I natt vaknade jag omkring tre och drabbades av någon slags panikstress. I en timme låg jag och ältade hur min vardag inte räcker till allt jag ska hinna med. Jag jobbar heltid. Jag trivs på mitt jobb, men brinner inte för det. Efter jobbet har jag fyra timmar till allt annat: handla, laga mat, äta, städa, diska och allt som ska göra att livet känns meningsfullt, som träffa kompisar, teckna, läsa. Jag struntar faktiskt blankt i ifall det är så här för alla, för jag har sovit tre timmar inatt och det är ett problem för mig nu som jag har rätt att gnälla över. Tankarna snurrar iväg och landar i min egen oduglighet, hur jag inte klarar att hålla vardagen uppe och hur jag inte vet hur jag ska förbättra den. Livet blev ett fängelse där i mörkret, en labyrint som jag inte hittade ut ur.

Jag gick upp och åt lite, för det brukar hjälpa, men inte den här gången. Jag låg och vred mig och hyperventilerade tills jag helt enkelt gick upp och började beta av saker som stressar upp mig. Jag diskade. Sedan skurade jag handfatet. Till slut gick jag och la mig igen och lyckades slumra till en stund innan spöket i öronen väckte mig några sekunder innan väckarklockan (väntat).

I och med att jag fick slumra till (det finns inget bättre än att slumra efter en sömnlös natt) och att jag fick disken diskad är jag lite lugnare nu, men också en smula dövad av sömnlösheten. Men det är ju något fel om man känner att man inte har tid att sova.

Bokmässan

Jag har lyckats överleva bokmässan. Jag var där med jobbet för att gå på seminarier i två dagar, och jag våndades något enormt dagarna innan över att behöva åka dit. Det finns aldrig ett bra tillfälle att må dåligt och gå ner sig i grubbel, men strax innan man ska till bokmässan är lite extra dåligt. Ny stad, sova på hotell, och det fruktansvärda kaoset av människor och intryck som det innebär är inte helt lyckat när man knappt har energi åt sådant man tycker är roligt på riktigt.

Men som sagt överlevde jag. Det underliga är att jag återfick mer och mer energi allteftersom timmarna gick. Jag är så klart glad att det hände och kan väl på ett sätt förstå varför, eftersom det under dagarna sakta gick upp för mig att jag faktiskt klarade av situationen och därmed blev mindre förtvivlad. Men det är också frustrerande när det visar sig att det man mest behöver är det man tror sig allra minst vilja. Det talas mycket om att man ska lyssna på sig själv, men ibland är tydligen det bästa att helt gå emot vad man känner. Vem hade anat det?

Bokmässan är stor och vindlande, och jag höll mig mest till de övre delarna där seminarierna hölls. Även om det var lika smockat med folk där uppe som där nere, vad det i alla fall lättare att orientera sig i korridorerna än på det stora mässgolvet. Varje gång jag gick ner dit kom jag lite vilse.

Seminarierna var verkligen välkomna, då det blev den enda möjligheten till vila i allt tumult. Jag valde lite på måfå vad jag skulle gå på, utefter vad som lät intressant. Det blev bland annat Sven Nordkvist, isländska sagoöversättningar, samtal om kreativitet, Titanic och utgrävningar (av bajs) i Söderköping. Det var av varierande kvalitet, men jag älskar verkligen att höra äldre människor entusiastiskt tala om något ämne de kan, när det känns som de kan ösa ur ett stort kärl med kunskap. Bodil Jönsson till exempel. Och detta hör helt säkert ihop med att jag gillar Peter Nilson så mycket.

I alla fall. Bokmässan är också platsen där mina två "yrkesvärldar" möts, biblioteksvärlden och serievärlden. Lite sorgset kunde jag konstatera att jag känner mig lika mycket som en främling i båda. Det kan ju vara att jag inte trivs i mässmiljön, men... Som vanligt står jag med en fot i det ena, en i det andra och aldrigt riktigt där till hundra procent. Jag gick ner till seriescenen ett par gånger, mest för att jag kände att det liksom var meningen, men jag kom aldrig på vad jag egentligen skulle göra där, så jag gick upp igen. Sprang på någon bekant och sa hej, mer var det inte.

Känslan av att inte höra till och inte vara god nog för situationen var just anledningen till att det var så motigt från början. Jag hade glömt bort mitt värde bland allt det jag inte kan. Till slut stängde jag av, och det var nog då det började vända uppåt. Skönt att ha det bakom mig i alla fall.

Hej du vingliga höst

Hösten är här. Det är grått, det är kallt och inte ett spår av sommaren är kvar längre. Träden är fortfarande mestadels gröna, men det känns mest bara fel en sådan här dag.

Det känns som det skett en växling inuti också. Det har varit på väg ett tag. Kanske är det temperaturen, kanske ljuset eller kanske det att det plötsligt är så mycket att göra, men efter sommarens insikter och nära två månader utan att må dåligt alls står jag här och vinglar. Det blev så där dumt igen. Det är svårt att hålla kvar sin energi när hela tillvaron liksom trycker på. Man dräneras som ett gammalt batteri.

Men visst, det är väl så att man inte ska bygga upp en helt ny världsbild av bajs bara för att man inte är på topp ett par dagar, så jag ska inte göra för svepande generaliseringar. Det kan väl vända uppåt igen om bara en liten stund.

Det känns dock lite jobbigt att det bär av till bokmässan om ett par dagar, för jobbrelaterade seminarier som jag även i bästa fall bara känner mig lite svagt intresserad av, och för tillfället bara vill slippa. Varifrån ska jag få den energin? Dessutom finns det människor där som jag vill passa på att träffa, men motivationen är inte riktigt på högsta topp. Trots att jag trott mig veta om vad som är viktigt. Det är en karusell som går många varv, det här med livsinsikter.

Hösten är en tid för att krypa ihop hemma och distrahera sig med något roligt men tramsigt, och sedan stressa över att man inte får tillräckligt mycket nyttigt gjort. Alternativt kan man hoppa över den sista biten.

Naturligtvis viktigt och intressant

Ibland har jag funderingar som ingen annan har. Bäst jag dumpar dem i min blogg.

Drömmar, enligt C. G. Jung, är ett sätt för vårt omedvetna att föra fram information, om oss själva och om vår livssituation, som inte finns tillgänglig för vårt vakna jag. Drömmens vokabulär är symboler hämtade ur en symbolbank som dels består av sådant som fått symbolisk betydelse för oss i våra personliga liv, och dels av en kollektiv symbolbank som är likadan för alla människor. Drömmarnas mål är vad han kallade individuation, en process som leder till att en person lever upp till sin sanna potential. Jag tror i alla fall inte jag ljuger om jag beskriver det så.

Jag har läst om Jung att han sa att alla drömmar gör det här, alla drömmar har något att säga oss om oss själva. Jag är rätt flummig av mig vad gäller drömmar och är den förste att säga att Jung träffade många rätt - jag tror på hans teorier. Att drömmar är konstiga, ologiska och fragmentariska är liksom en del av grejen - drömmar kan inte prata med oss på ett sätt som vi enkelt förstår. Vi kan bara förstå det med möda och med insikt. Jag köper det. Det gör bara alltihop ännu mer fascinerande, och mina egna drömmar tycks ge honom rätt. Men... alla drömmar?

Jag har fört en drömdagbok sporadiskt sedan slutet av 2009. Jag är väldigt glad att jag gjort det, för det finns fantastiska saker sparade i den som så lätt hade kunnat passera förbi osedda. 2010 blev ett turbulent år för mig, och det speglas verkligen i mina drömmar från den tiden. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att tematiken, känslorna och "bildspråket" de drömmarna var allt annat än nonsens. Jag konfronterar monster, blir arg och slåss, tar farväl av gamla saker och ser nya födas. Det var helt klart en process, och på andra sidan av den processen är jag idag (om än långt ifrån hel) en lite mindre ofullständig människa.

Men sedan 2011 hände något. Livet lugnade ner sig och jag blev mer tillfreds, och det speglade i drömmarnas innehåll. Rent konkret blev drömdagboken ganska mycket tråkigare. Idag är de allra flesta av mina drömmar lösryckta, virriga, utan mål och poäng. I alla fall utan mål och poäng med tillräcklig tyngd för att jag ska kunna urskilja det.

Och häri ligger min fundering. Jag vet av erfarenhet att drömmar inte är nonsens, men samtidigt verkar ju de flesta vara det. Jung sa att alla drömmar försöker säga oss något, men tog han inte i så han sprack då? Kanske är det istället så att ju sämre vi mår i vårt vakna liv, desto mer får våra drömmar så att säga något att göra. Ju mer som behöver redas ut, desto mer tar det omedvetna i. Ingen är väl någonsin helt fri från inre konflikter, i och för sig, men jag får känslan av att i lugna perioder går det omedvetna på tomgång. Drömmarna fortsätter, men utan riktning. De finns där, redo att skrida till verket nästa gång de behövs.

Detta är naturligtvis viktigt och intressant.

Spöket i mina öron

När jag var liten hade jag återkommande mardrömmar där jag fångades och åts upp av något stort och svart som jag inte kunde se ordentligt. Det kunde hända när som helst. En dröm om något helt annat kunde plötsligt slå över i panik. Jag kunde se mig över axeln, titta in i en spegel, gå in i ett mörkt rum, och så plötsligt hade något okänt kastat sig över mig. Det slutade alltid likadant: Jag satt fast i monstrets grepp och kunde inte röra mig, varpå jag sakta gled ur drömmen och till slut återfick kontrollen över min kropp. Detta var mardrömmar för mig, och någon annan typ kunde jag inte föreställa mig.

Hursomhelst. En gång när jag gick i lågstadiet fick vi i klassen i uppgift att vara helt tysta, och skriva ner vad vi kunde höra i rummet omkring oss. Jag minns tydligt vad jag skrev: "Jag hör stolar som skrapar mot golvet, klockan som tickar och ett ljud som inte finns men som hörs ändå." Jag syftade på suset i mina egna öron, något som redan då hade funnits där så länge jag kunde minnas, och som jag inte ens funderade över att kanske ingen annan hörde. Långt senare kunde jag sätta ord på det: tinnitus.

Min tinnitus är inte så värst mycket att orda om. Den är inte speciellt högljudd, och stör mig inte utom någon gång ibland när det är alldeles tyst och jag börjar tänka på den. Jag sover till och med med öronproppar utan att det blir ett problem. Den låter som ett mycket ljust sus som ökar i styrka om jag tänker på det (förmodligen för att jag spänner mig på något sätt), och under de senaste åren har jag börjar höra undertoner i suset, som regndån eller en hårddisk som laddar.

Det intressanta med tinnitusen är att jag hör den, men ingen annan gör det. För mig är den en naturlig del av att finnas, som om den vore en underton från själva universum, och jag kan inte riktigt tänka mig hur det skulle vara utan den. Det är förbluffande att tänka sig att de flesta människor skulle ha helt tyst i öronen. En annan liknande sak är att det klickar i öronen när man sväljer och gäspar. Det har jag heller aldrig funderat över, förrän för något år sedan, då något fick mig att förstå att det kanske inte är så för alla. Det är nästan obegripligt att sådana grundläggande livsfenomen inte delas av alla.

Vilket för mig in på vad jag egentligen ville skriva om: spöket i mina öron. Det är svårt för mig att beskriva, och vilka ord jag än använder passar de inte riktigt in. Men ungefär så här:

Tänk dig att du ligger i sängen. Du har kanske sovit och vaknat till och börjar sakta sjunka tillbaka in i sömnen. Kudden är mjuk och du är helt avslappnad. Då plötsligt kommer ett starkt brusande ljud och ett tryck på insidan av ditt huvud. Det är borta på en sekund eller mindre, men några ögonblick senare kommer det tillbaka. Igen, och igen, och igen. Som om något inne i ditt huvud försökte komma ut. Du ligger fortfarande stilla och avslappnad, hjärnan väckt men kroppen på väg att somna. Kanske glider du in i sömnen trots allt, och har då underliga, oroliga och väldigt levande drömmar.

Ingen vet med säkerhet vad som pågår när detta händer. Man har bedömt det som ofarligt, så ingen har ännu gått till botten med det. Det kallas för Exploding head syndrome, och kan ta sig lite olika uttryck för olika människor, med den gemensamma nämnaren att det handlar om plötsliga ljud när man ska sova. Relativt få är drabbade, de flesta över femtio.* Man gissar att det orsakas av en rörelse i mellanörat eller något slags krampanfall i tinningloben. Kanske är det så, men i alla händelser är upplevelsen är något helt annat. Det känns som om något (ett spöke? själen?) vill bryta sig ut ur huvudet.

Ofta är det kopplat till panik och ångestkänslor. För mig är det inte så. Kanske är det för att jag har upplevt det så ofta att jag vant mig. När det sker låter jag det bara vara och försöker sova i alla fall. Det kan hända otroliga saker då, som att min kropp trycks ihop, eller jag dras iväg på en berg- och dalbanetur medan jag fortfarande är medveten, eller att jag har sällsamma klardrömmar. Det är sällan otäckt, men jag kan inte låta bli att undra... Det enda jag behöver göra för att det ska försvinna är att skaka liv i mig, få mig att vakna fullständigt igen, och det är aldrig speciellt svårt. Men vad skulle hända om jag inte gjorde det? Om jag helt medvetet lät bruset fortsätta, helt medvetet lät det gripa tag i mig och svepa iväg mig och se vad som händer? Skulle det försvinna, eller... vad?

Det slog mig helt nyligen att mina monsterdrömmar i barndomen kan ha med det här att göra. Jag har slutat vara rädd, så några monster kommer inte, men känslan av det är ändå väldigt lik. Något kommer över mig från ingenstans, och håller fast mig. Min kropp är paralyserad, eftersom jag nästan sover. Det skulle ju mycket väl kunna hända i slutet av en dröm, och inte bara i början av en. Det är lite svindlande att tänka sig att jag står utanför min barndomsskräck och tittar på vad det egentligen var. Det var inget monster, bara en gren som knackade mot rutan, en rörelse i mellanörat.


*Det roliga med åldersangivelsen på Wikipedia är att det står att drabbade människor så unga som tio har rapporterats. Om min mardrömsteori stämmer så klår jag det med åtskilliga år.

Note to self

Insikter är förvånansvärt lätta att glömma. Samma tankar som innan kan lätt komma tillbaka gång på gång och kläs i vackra ord så de känns nya, medan de nya tankarna, som motsäger de invanda, glöms bort. Så det är dags att repetera:

Det viktiga här i livet, efter tak över huvudet, golv under tårna och mat i munnen magen, är kontakten och gemenskapen med andra människor, och skapande fantasi. Allt annat är underordnat. Får jag bara vara med folk jag tycker om, syssla med kreativa projekt och drömma om nätterna så är mitt liv riktigt bra.

Jag kan drömma om andra saker, om ritskärmar, datorer, böcker, möbler, till och med om hus, men om de andra kriterierna är uppfyllda kan jag vara glad även om drömmarna inte slår in. Och om de andra kriterierna inte är uppfyllda kvittar det om jag har allt det världsliga, för livet blir inte bra ändå.

Det gäller att skilja på maträtten och kryddan. Flingsalt är gott men gör ingen mätt.

Och återigen måste jag konstatera att jag inte i alla lägen bör lyssna på vad min hjärna säger.

Att renovera

Sommaren är slut och livet har rutats in igen. Om sommaren har jag inte haft så mycket att säga. Det fanns en stress i början som sedan ebbade ut och byttes mot en slags underlig tillfredställelse, utan speciellt många av de tankar som jag brukar gilla att skriva ner i bloggen. I alla fall har jag inte kunnat formulera något.

Två saker har stannat kvar i hjärnan sedan semestern, två saker som jag har nämnt förut och som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. De snurrar i huvudet utan att riktigt kunna landa. En av sakerna är väl kanske banal, medan den andra inte är det.

Titta, den ÄR användbar!

Det ena är min fascination för gamla datorer. Efter "Gammelburken" hittade jag en gammal laptop på en loppis, och strax efteråt iMacen som jag skrev om för några inlägg sedan. iMacen tog upp allt mitt intresse och de andra har jag inte rört sedan jag började trixa med den. Den står nu på mitt skrivbord, uppdaterad både i hårdvara och mjukvara, laddad med hela min musikspellista, med Photoshop och ritplatta, Word, Internet och några av mina favoritspel. Jag blir glad av att se den där, jag blir glad av att hålla på med den, även om jag inte vet vad jag ska med den till i längden. Hårdvaran stoppar upp dess användbarhet mer än jag vill erkänna. Jag vill använda den. Jag vill fixa till den tills den är perfekt och sedan vara en kufisk person som sitter och arbetar med en dator från millennieskiftet, bara för att... varför inte? 

Grå, krackelerad prakt

Det andra - och det här är svårare att skriva om - är ett hus min syster visade mig 2010, och som vi återbesökte den här sommaren. Ett ödehus vid en å en långpromenads avstånd från familjens sommarhus. Jag har inte kunnat släppa huset ur tankarna sedan jag såg det första gången. Det ligger inne i ett smalt skogsstråk, på sommaren helt inneslutet mellan en stor väg och ett litet fält. Vägen dit är övervuxen och försvunnen, och huset är alldeles osynligt i sommargrönskan tills man är helt nära. Utanför växer en enorm ek och bakom forsar ån. Byggnaden har en gång fungerat som kraftstation åt närområdet, och i förrådet finns det gamla maskineriet kvar.

Huset fångade min fantasi 2010, med sitt underliga läge och sina otillgängliga fönster, men i år togs det ett steg längre då låset var uppbrutet när vi kom dit. Det som fanns där inne stillade inte min nyfikenhet utan gjorde det bara värre. Där inne väntade högar av kläder, kartonger och gamla möbler, flagnande tapeter med sjuttiotalsmönster, samt massor med spindelnät och skräp, som man kan vänta sig av ett ödehus. Men det var helt fantastiskt, allt jag hade drömt om. Från ett ganska gloomy kök steg man upp till två mysiga rum med solljus över parketten och en vacker kakelugn. Ovanför det fanns en stor, inbjudande vind under snedtaket.

Hemma

Saken är den att jag ser mig själv bo i det huset. Jag vet att det är ungefär det mest osannolika som jag någonsin drömt om, av en lång rad anledningar, men jag kan inte låta bli att fantisera. Därav är det så svårt att få någon ro med tanken, och därav snurrar den runt i huvudet utan att kunna landa. Jag ser mig sitta där inne vid mitt skrivbord en sen höstkväll, med någon jag tycker om i rummet, och jag älskar bilden men jag vet att det aldrig kommer hända.

Jag är ingen händig person när det kommer till sådana här saker, och jag har inga pengar. Jag tänker på de gruvliga sättningssprickorna i fasaden, kanske bortom räddning, och på svamp/insektsangreppet i kökstaket, och avsaknaden av vatten och avlopp, avsaknaden av isolering, de lyhörda fönstren och ljudet från vägen, all bråte, allt ogräs, och då ryggar jag tillbaka och suckar av lättnad över att jag slipper. Men det tar inte slut där. Snart kommer bilden tillbaka: Jag sitter där vid mitt skrivbord igen, i skenet av en bordslampa. Solen har precis gått ner. TV:n är kanske på i rummet intill.

Jag har aldrig drömt om ett hus förut, och jag vet inte varför det händer nu. Det är nästan så att jag önskar att det rasade ihop till nästa år, så att jag kunde få ro från det här.

Anledningen till att jag skriver om iMacar och ödehus i samma veva är att det finns en underlig koppling mellan dem. Det är att ta något gammalt och göra det nytt. Att ta något ratat, något bortglömt som har sin sista chans att användas innan det försvinner in i glömskan, och bygga upp det tills det blir pånyttfött. Att ta hand om det som fortfarande är bra men annars ingen skulle titta åt. Att ta det gamla, med historia och själ, och väva in det i sin framtid. Att göra det till något eget. Att fixa, laga och spara.

Parallellen är nästan kusligt exakt. Mentalt är det samma sak. Den enda skillnaden är skalan. Att köpa och renovera en dator ligger inom min förmåga och min budget, att köpa och renovera ett ödehus gör det inte. Frågan är vad jag hade gjort om jag haft ett par miljoner. Och hur det hade känts efteråt.

Om Lexmark gjorde hjärnor

För att kort fortsätta på ämnet om brist på energi gjorde jag en betraktelse idag, efter ett par nätters halvokej sömn och ett par dagar med många aktiviteter och sociala interaktioner. Inte nog med att brist på energi gör att jag ser problem som egentligen bara finns i mitt huvud - samma princip tycks kunna appliceras på bristen på energi i sig. På något vis tror jag mig ha mindre energi än jag verkligen har. Det slår runt: Låg energinivå får mig att se problem i allt, och ser jag problem i allt så tror jag att jag har för låg energi när jag egentligen har tillräckligt. Det märkte jag när jag igår först satt på jobbet och kände mig trött och seg, och sedan fick ett förslag att gå på restaurang och agera kreativt bollplank som jag tackade ja till för att det lät kul. Jag struntade i att jag trodde mig ha för lite energi, och så räckte ändå mitt humör och min entusiasm till in på natten då jag nästan såg i kors.

Det som det i själva verket är brist på när jag känner mig hängig är kanske bara marginaler. Energin räcker, men inte så att det blir över sedan. Jag är väldigt förtjust i mina marginaler i allt jag gör. För att göra en fånig liknelse: Det är som när skrivarens mjukvara börjar tjata på dig att det är dags att byta ut bläckpatronen, för annars kommer det bli dåligt... Om man bara låter bli att lyssna finns det bläck nog för 10-20 utskrifter till som duger alldeles utmärkt.

Marginalerna kan göra en dag sprudlande fantastisk, men en dag som inte är det blir ju inte automatiskt full av pinor. Om man passerar "negativ" på skalan mellan "positiv" och "neutral", då har man ju kommit fel.

Bygg uppåt, titta inte ner

Det känns som med allt man funderar över så kommer man inte fram till något särskilt förrän man har lagt en tillräckligt stabil grund åt sig. Jag har funderat mycket på vad jag vill med mitt liv, men det är svårt utan en sådan. Om jag inte vet hur livet fungerar, hur ska jag då kunna veta hur jag ska bete mig med det?

På sistone tycker jag mig ha anat något, som om det klarnat lite över de gåtorna jag dagits med så länge. Känslomässiga aha-upplevelser om saker jag egentligen bankat in väldigt många gånger redan.

Varför mår jag så ofta dåligt? För att jag saknar energi. I de stunder jag har energi fungerar livet smidigt, men saknar jag det så så knakar det i fogarna - ALLA fogar. Inget blir lätt, det är svårt att tänka, svårt att handla. Och det är när jag saknar energi som jag dras in i de negativt laddade komplexen jag har och fastnar. Har jag tillräcklig energi så styr jag runt dem utan några större problem.

Om jag inte helt tar fel är mina triggers för det mesta auditoriska eller verbala, och komplexen handlar om tidens gång och förlusten av det som var.

Och där har vi det. Ser man saker för vad de är så är steget inte långt till att få stadga i sin vardag. Tankarna behöver inte skena iväg. Det är mycket lättare att uthärda "Jag har ingen energi just nu" än "Den lyckliga dagen kommer aldrig, aldrig mer igen" eller "Att leva är att långsamt tyna bort" eller vad det nu kan vara för trams som fastnat för stunden.

Det är intressant att ljud verkar trigga känslor bättre än bilder. Jag kan lättare se en bild av en scen från barndomen än lyssna på musiken jag hörde då. Det är som om ljudet är mer direkt. En bild är som en avlägsen representation av det som var, lite kall och vetenskapligt precis. Ljudet går direkt in i själen, och det på precis samma sätt som det gjorde just den gången. Och det är som om andra sinnen följer med i ljudet. Det är därför som Titta-lyssna-läs-sången "Picknick på Paradisgården" är så kraftfull i mina öron, och Peter Gabriels "Curtains" är off limits sedan länge.

Men just i och med att det förflutna har så mycket sorg i sig ska jag försöka se framåt. Jag har äntligen börjat känna att jag vill en massa saker. Livet är bra men har potential till något mycket bättre. Det duger inte som det är, inte i längden. Jag vill umgås med många vänner, jag vill skriva, jag vill leva på att göra serier, jag vill bo i ett gammalt hus, jag vill ha kärlek. Hur jag ska åstadkomma de här sakerna vet jag inte, men ett första steg borde väl vara att lägga en stabil grund och se framåt.

Det var en gång

Ett Emmausfynd senare är jag ägare till en sådan där tokig iMac, en sådan med inbyggd skärm och äggformat halvgenomskinligt skal. Jag var lite osäker på om jag skulle köpa den, men än så länge har jag haft jättekul. Det är roligt att sniffa fram användbara program till riktigt obskyra system (Operativsystemet Mac OS 9 vill inte ens Apple låtsas om längre) och det är något med Macar som inbjuder till användning. 

Men en annan spännande sak med att handla från Emmaus är att sakerna har en historia som man ibland kan få syn på. När jag praktiserade på Emmaus för ett par år sedan hände det titt som tätt att många av böckerna som jag hanterade en viss dag hade ett tema, så att man förstod att de måste tillhört en och samma människa. Ibland stod det även namn i dem, skrivet eller på ett exlibris. Det gick att pussla ihop en historia om ägaren: När hon var född, var hon bodde, om hon gift sig, om hon hade barn. Och, i vissa fall, att hon var död, då hon var gammal och hela hennes bokhylla hamnat på Emmaus.

Men nu kommer jag bort från ämnet. Den här effekten gäller kanske i synnerhet datorer. När man bootar upp en begagnad dator första gången vet man ju inte vad för privata grejer man kan hitta. I det här fallet var dessutom alla delarna orörda sedan den förra ägaren hade den, eftersom det är mycket svårt att t ex byta hårddisk i en gammal iMac. Emmauspersonalen hade dessutom inte bemödat sig med att uppgradera mjukvaran för att göra datorn mer användbar, vilket de ibland gör.

Mycket riktigt fanns här kvarlevor från den förre ägaren, omkring 2000-2004. Han hette Hans, bodde i Lomma och hade fru och utflugna barn. Hans verkar inte ha varit så värst bra på datorer, då han varken installerat särskilt många program, justerat skärmpositionen som var sned eller ens bytt bakgrundsbild. Hans dotter, som inte heller förstod sig på Macar, kom hem till honom ibland och försökte en gång lära honom hur man skriver dokument, men om Hans någonsin skrev några egna dokument så finns de inte kvar. 

Dottern började också skriva roliga historier: "Det var en gång och den var grusad." Sedan kom hon visst av sig, för hon skrev inga fler.

Någon i familjen var visst förtjust i ett specifikt band, då internethistoriken i princip bara består av länkar till deras hemsida.

Det är med skräckblandad förtjusning man går igenom folks filer. Vad det än är som finns där är det ju inte tänkt att just jag ska se det. Det är superintressant men samtidigt känner man sig lite smutsig när man kollar. Som tur var fanns här inget snaskigt. Inga privata brev, inga pinsamma detaljer, inga ritningar till atombomber. Den sista och den mest privata grejen jag hittade var en hög med filer som tycks ha hört till ett Windowsprogram (ytterligare ett bevis på att Hans hade lite svårt med datorer), för där i en mapp låg en hög med de tråkigaste foton jag någonsin sett, från, får jag anta, ett julfirande med tjocka släkten 2003. Alla bilder ser ungefär likadana ut och alla tycks ha haft lite sådär lagom roligt. Vem som är Hans på fotografierna (om han ens är med) kan jag bara gissa.

Spåren tar slut någon gång på våren 2004. Kanske tröttnade Hans på den dumma burken han inte förstod och ställde den ifrån sig för gott, kanske till förmån för en modernare sak. Den stora frågan jag lämnas med är varför datorn såldes på Emmaus åtta år senare. Varför rensades hans vind ut just nu? Hur gick det egentligen för Hans?

Hans, var är du nu? Är du okej? Om du läser detta: Jag har din dator. Jag har uppgraderat den rätt mycket, men fotografierna har jag sparat. Öh, säg till om du vill ha dem.

Hålla igång

9 juli nu. Semestern är i full gång och jag har inte haft mycket att säga. Alla tankar är lite fragmenterade, och det har sent omsider blivit så där varmt som det "ska" vara på sommaren. Så varmt så man får svårt att sova och inte kan bestämma sig för om man vill vara ute för att det är fint eller inne för att det olidligt ute. Hur det än är med det är det något som känns fel med att befinna sig i en lägenhet i en stad under sådana här dagar.

Precis det jag skrev om i förra inlägget har har drabbat mig, om än inte så mycket som jag hade väntat mig. Jag har motat bort paniken genom att hålla igång så gott jag kan. Jag har ritat, läst, varit på så många utflykter och sociala situationer som jag har haft ork till, och utan att det egentligen varit meningen har det blivit många loppmarknader och second hand-butik-besök. Skönt att ha något att göra. Det är ganska nära att tippa över, men så här långt har det varit okej.

Semestern tickar iväg, och på allvar jobbigt blir avskedsblicken inte förrän den sista veckan, då jag äntligen reser till min barndoms älskade lantställe. Det är alltid omtumlande att komma dit, en  våldsam krock mellan förväntningar, minnen och verkligheten här och nu. Ändå är det alltid en av årets höjdpunkter. Det är precis som med julafton, antar jag.

Det växer också en oro i mig för människor jag tycker om som har det jobbigt just nu. Jag både vill dyka in i det, fixa och laga, rädda och spara, och samtidigt bara låta det vara och ha kul istället, med förhoppningen att om vi inte låtsas om det så kanske problemen löses upp och försvinner. En vacker dag kommer den attityden nog orsaka en katastrof. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Hålla igång?

Avskedets blick

Idag på jobbet bläddrade jag i det senaste numret av tidningen Vi, och hittade en artikel om de obehagliga känslor som kan förknippas med sommaren och semestern. Den började med att ta upp den förfärliga hetsen som kommer med semestertider, att man förväntas göra så mycket och ha så fruktansvärt trevligt på så många sätt, med grillfester, ridläger, resor och mitt i allt detta hinna med att varva ner och "bara vara". Ofta med begränsad budget. Sant för många, och jag känner igen mig delvis, för jag är ofta stressad över tid som inte räcker till. Så kommer de här styckena, och jag citerar helt fräckt rakt av, för jag är lat och kan ändå inte uttrycka mig lika bra:

"Sommarensamheten är en blandning mellan plånbokens, kalenderns och adressbokens ödslighet, och av den existensiella rymd som uppstår i mötet med den grönskande årstidens förgänglighet.

Denna rymd har ett namn: Vemod.

Vemodet är upplevelsen av förlust. Men inte i första hand förlusten av det man en gång haft, utan förlusten av det man fortfarande har. Det är en känsla av hur tidens olika skikt löper samman, av hur Nu blir Då medan det fortfarande pågår.

Så här: Hela året har du längtat till den där julidagen då du sätter nyckeln i dörren till torpet. Hela veckan har du packat, hela dagen har du suttit i en svettig bil. Äntligen är stunden här! Men i samma ögonblick du vrider om låset börjar nedräkningen till den dag du måste åka hem igen. Redan nu ser du brunnen, stenmuren, vedspisen med avskedets blick.

Vemodet är insikten att inget går att hålla kvar. Eller ännu värre; ju mer vi vill att något ska vara för alltid, desto snabbare är det borta. Att sommaren känns kort handlar inte enbart om att den bara utgör tre månader av årets tolv, utan främst om att vi varje år blir lika hänförda av dess skönhet och önskar att den aldrig skulle försvinna.

Vemod får människor att reagera på två sätt. Antingen gör det att livet känns meningslöst; det jag älskar mest förflyktigas snabbast. Det är en upplevelse av tomhet. En ensamhet som skrämmer, och som jag resten av året gör allt för att mota undan.

Eller så gör vemodet att livet känns meingsfullt. I känslan av att livet är provisoriskt finns en koncentration. Det är en upplevelse av djup och essens. En ensamhet som lockar."

- Kristina Lindh, Vi nr 7 2012

Detta sätter verkligen fingret på det. Att se saker med avskedets blick. Jag är definitivt den första kategorin av människor. Det kan vara svårt för mig att alls påbörja saker med för stark känslomässig laddning, på grund av vetskapen att det kommer ta slut.

Det är som allra starkast när man närmar sig något positivt, som sommar och semester, men jag har levt med det här vemodet hela tiden så länge jag varit gammal nog för att förstå det. När jag var liten stressade jag upp mig varje gång jag hade möjlighet att ha jättekul men inte hade det, vilket då mest handlade om att träffa mina kompisar och leka. En period hade jag som rutin att ringa min bästa vän på morgonen varje ledig dag vid ett visst klockslag, bara för att försäkra mig om att inte dagen skulle gå till spillo. Det slutade med att han blev arg och nästan skällde ut mig för jag var så påstridig. Samma beteende hade jag på somrarna på landet, då jag bara kunde slappna av riktigt om jag var med den vännen jag hade som bodde där, eller om jag visste att hon var upptagen med annat så jag inte hade något att missa.

Tidens gång har alltid varit ett problem för mig, ända sedan jag upptäckte att saker som jag gillade började försvinna. Stora förändringar hör ju till att växa upp, och är man lagd åt det hållet lär man sig den där avskedets blick med tiden.

Hej då

Jag har alltid varit en melodramatisk person. Jag dras på något sätt till vemod. Ett tag i tonåren försökte jag göra mig till vän med det, omfamna vemodet, vara i det och tycka om det, så det skulle vara mindre jobbigt att handskas med. Det verkade logiskt på något sätt, för det finns oftast något vackert i det. Det är som en sorglig dödsscen i en film. Det kan vara fruktansvärt så man gråter, men en del av tårarna kommer sig av att det är så sublimt på något sätt, att bitarna faller på plats, om så på ett sätt man inte vill. Idag är jag mer frustrerad över vemodet, för det har snurrat runt så många gånger vid det här laget, och ska fortsätta snurra så länge jag lever. Det finns en kölista i framtiden över saker man ska förlora. Kärlek, personer man håller av, platser, sin ungdom, sitt liv. Man vet inte när, men det kommer. Lär man sig inte ett annat sätt att se det så blir det nog outhärdligt så småningom. Allt det positiva i det förflutna blir en påminnelse om det man inte har i nuet, och allt det positiva i nuet blir en påminnelse om det man inte kommer ha i framtiden.

Jag försöker röra mig mot att se meningsfullheten i vemodet, men jag kommer nog få försöka länge innan jag "fattar" det.

För att återgå till exemplet med sommarångest är ju detta kopplat till det jag skrev tidigare om folks längtan till livet på landet. Förväntingarna är upptrissade, och besvikelsen kommer ju som ett brev på posten när idyllen blir till grå vardag. Men till och med när allting klaffar, när det är en solig dag i juli, när man har en somrig tid på landet framför sig, kan man bli besviken. Semestern varar inte för evigt, och även om man skulle ha flyttat ut för gott så varar inte sommaren för evigt. Jag räknar ner till när semestern börjar (om två dagar), och till när jag ska till landet (om trettiotvå dagar) men också till när den slutar.

Den dagen är märkt i min kalender med en ledsen smiley. Precis som den var förra året och året innan det.

Längtan i mig

Nu tror jag att jag börjar känna av sommaren på allvar. Det har varit lite mer fokus på arbete och vardagsgrejer än tidigare år (för att jag har ett jobb), och när man jobbar heltid vid ett skrivbord är det lite svårt att känna av årstidsväxlingar. Lite lustigt är det ju att det har varit så regnigt de senaste dagarna, nu när jag börjar känna mig somrig, men sommaren är ju inte bara solsken. För mig handlar det mer om ljuset, dofterna, ljuden, känslan i luften. Att ha naturen närmare inpå än annars, med alla dess små egenheter. Dofterna kommer verkligen fram när det regnar.

Nu saknas väl bara den somriga stanken också. Av en dasstunna… Men det var inte dit jag ville komma.

Jag känner en längtan i mig, och det är frustrerande att inte kunna sätta fingret på vad det är jag längtar till. Jag vill uppleva. Jag vill dra bort, bryta upp. Men hur är lite oklart. Jag är en väldigt bekväm människa i själva verket, men det den där längtan till landet är stark så här års. Jag blir inte riktigt klok på det. Vad är det egentligen jag vill åt? Vill jag vara i naturen? Vill jag återknyta till min barndom? Vill jag vara del i ett större sammanhang? Vill jag bara ha ett tydligt mål med livet? Och hur omsätter jag det i praktiken, utan att jag i ett tidigt stadium blir gnällig och tycker att det är jobbigt? Jag dras till något jag inte vet hur jag ska hantera och vad jag ska göra med det.

Detta?

Min barndoms somrar utspelar sig nästan uteslutande på landet, så det är klart att jag är präglad på en viss miljö. Men utan ett positivt socialt sammanhang vore det nog rätt ihåligt att befinna sig i en sommaridyll, eller för den delen på någon annan plats överhuvudtaget. 

Först familj och katt, sedan mysig miljö att placera sig i? Vill jag ha det? Drömmarna känns helt ouppnåeliga, för jag är bara jag. Jag kan vara glad att ha ett jobb alls, jag är ganska rädd för människor och jag har rätt ont om energi för att ta mig för saker. Jag önskar sådana här dagar att jag hade enorma resurser, både ekonomiska, men framför allt mentala, så jag kunde leva ut mina drömmar. Men då gäller det så klart att ha en tydlig vision vad det är jag vill, vilket jag uppenbarligen saknar för tillfället. Hoppas den blir starkare med åren.

Sommardrömmar om landet är väl bara en manifestation av en större längtan, kan jag tro. Samma längtan som går igen i allt jag gör för min egen skull och som motiverar mig att komma upp på morgonen. Men varför ska det vara så svårt att greppa vad som man egentligen vill åt? Man vet ju för det mesta med sig att livet tjänar något till, men inte vad det är.

Gammelburken

Jag har en längre tid velat ha en lite äldre dator att pyssla med, av den typen som jag växte upp med. På den tiden (första halvan av nittiotalet) hette datorerna 386 och 486 och det stod IBM på nästan allt. Vid en flytt för några år sedan slängdes en av datorerna jag växte upp med på grund av platsbrist, och en annan, den första PC:n min familj ägde, gav nyligen upp då nätaggregatet, som sitter inbakat i skärmen, dog.

Jag hade tyckt det skulle vara spännande att se hur det skulle vara att sitta vid en sådan dator idag, och kolla vad av det man använder datorer till som faktiskt är möjligt med nittiotalshårdvara. Men mer om det när jag kommer dit.  

Jag har hållit utkik på Tradera, men det dyker sällan upp något, och det är fler än jag som vill spela retrospel så de går oftast på lite mer än jag är villig att betala. Så när en Facebookvän erbjöd sig att skänka en gammal dator till mig tackade jag ja direkt, och han var till och med snäll nog att frakta hem den till mig. Datorn i fråga var visserligen från 1996 eller 1997 och därför lite modernare än jag hade hoppats, men vad gör det? Femton år är ändå ganska mycket tid.

Jag bestämde mig för att bygga ihop en Windows 98-dator.

Den här helgen har jag roat mig med att försöka få den att fungera, och det har varit ett äventyr. Datorer av idag är nästan genomskinliga, så att säga - allt man gör med dem går nästan automatiskt, utan ansträngning. De är bara ett fönster in mot det man vill komma åt. Så var det inte förr. Då behövde man kämpa lite för att få datorn att göra något alls. Det visste jag när jag började, men det jag har ägnat tiden åt de senaste dagarna är att få datorn i skick till att ens börja det kämpandet. Hur får man en nittiotalsdator i delar att fungera i ett 2010-talssammanhang? Med stora svårigheter. 

När jag fick datorn såg den inte mycket ut för världen. Den var skitig, hade gapande hål i panelen där det saknades plastluckor, och den saknade nätdel. Datorns innehåll låg i en låda bredvid, för i själva burken satt delar till en annan (lite nyare men också gammal) dator som jag inte var intresserad av. Det första jag fick göra var att plocka ur allting, dammsuga och skura i lådan, och stoppa in de delar jag ville ha. 

Jag hade tänkt att skriva detaljerat om hur jag gick till väga, men jag orkar inte gå igenom alla vändor fram och tillbaka medan jag lirkade mig mot målet, och det är det väl ingen som vill läsa om heller. Jag skippar det. Men det har varit lite som ett pussel. Jag kopplade in och ur diskettstationen och hårddiskarna om och om igen, laddade ner filer, la över dem på diskett, brände dem på cd, upprepade allting med andra filer, justerade sladdar, flyttade på plastbitar. 

Överförandet av filer mellan en modern dator och en gammal är fruktansvärt komplicerat, eftersom en modern dator inte har någon diskettstation, och en gammal bara har den att förlita sig på. Dessutom blir disketter dåliga väldigt lätt, så man vet aldrig om felmeddelandet man får är på grund av en felinställning någonstans eller bara att man valt fel diskett att lägga filer på. Hade jag inte haft en halvgammal dator stående bredvid, som kunde agera som brygga mellan usb-minne/cd-skiva och diskettstation, hade jag inte kunnat göra detta alls. Och det krävdes en hel del kreativa lösningar.

Det var dock otroligt tillfredsställande att göra framsteg och faktiskt nå sitt mål. Som när jag till slut lyckades installera DOS... som råkade vara en tysk version.

Bayern München

Eller när det visade sig att Commander Keen 4 gick som en dröm, med de autentiska blå ramarna som Dosbox inte visar, och utan att grafiken hackar, som den gör på bara lite nyare datorer. PC-speaker-ljuden var perfekta också. Bara den äkta varan klarar detta.

Schyssta ramar yo.

Och så klart, när jag äntligen lyckades få igång Windows 98:

I all sin prakt!

Nu börjar väl drivrutinsmardrömmen för att få alla delar att samarbeta. Men jag ska komma ut på nätet med den här burken! Vad som händer sedan får väl bli stoff till ett annat inlägg...

Om någon undrar har datorn en Pentium-processor på 150 Mhz och den har 256 mb ram-minne, vilket är helt sjukt i det här sammanhanget - de mest resurskrävande spelen från den här tiden behövde inte mer en 16 mb. Hårddisken är på 2 gb.

Sommaren 1997

Vad minns jag egentligen?

Jag minns att familjen hyrde ett litet fritidshus på Gotland ett tag för att min pappa jobbade där då. Jag och min syster fick sova i en våningssäng i ett litet gästhus, och jag minns särskilt när vi somnade till regnet som smattrade mot taket, bara en dryg meter ovanför mig, eftersom jag sov överst. Jag minns att jag skrev ner en underlig dröm på en liten skrynklig papperslapp.

Någon av dagarna på Gotland köpte vi en Nintendo 64 i en tv-spelsbutik i Visby, och jag ägnade en stor del av resten av sommaren till att stirra på den kartongen och drömma mig bort, både där på Gotland och senare på familjens lantställe. Det var inte förrän vi kom hem som vi till slut kunde spela på den.

Jag minns att 1997 var året då jag för första gången lyssnade på musik på radio. Det var mycket jag inte gillade, men en och annan låt föll mig i smaken, och det finns nog kvar ett kassettband med den musiken på någonstans (BAJLANDO!!!1). Jag minns att min lillebror sprang runt och lekte med en pinne. Dessutom hade vi barn (när vi hade åkt ifrån Gotland) jättekul med morfars videokamera, som vi sprang runt och filmade med jämt och ständigt. Jag minns en vacker molnformation som jag fångade, och att jag fick folk att försvinna genom rudimentär klippning. Jag minns att mina kusiner, som var mycket små då, var med oss hela tiden.

Jag inser att det här knappast är en särskilt representativ bild av hur det verkligen var då, för jag såg ju allting filtrerat genom mina ögon, och så här i efterhand har minnena av det eventuellt tråkiga och jobbiga bleknat bort. De har en tendens att göra det.

Videobandet vi spelade in vill berätta något helt annat. Det blev sedermera överfört till DVD av min morfar, och nu har jag det i min dator. Jag minns alla händelserna som är inspelade, i alla fall när jag ser dem, men samtidigt är det som att det gäller någon annan. Det är ingen vacker syn att se sina minnen utifrån.

Till att börja med är jag själv den mest obekväma person jag någonsin sett. Jag ser konstant rädd ut, som om panik när som helst ska sippra ut genom ögonen på mig. Filmen igenom försöker jag med gäll röst säga och göra antingen något häftigt/vuxet (vilket misslyckas) eller något roligt (vilket också misslyckas). Det är väl inget konstigt i det egentligen med tanke på hur gammal jag var, men så var det väl inte? Jag var ju jag. Var det jag?

Lite otäckt är också att titta på de vuxna, som till skillnad från barnens sorglösa rännande faktiskt ser rätt sammanbitna ut. Deras tålamod för en obekväm fjortonåring med en stor videokamera är är betydligt lägre än jag förstod då. Men det är annat också. Saker tycks puttra under ytan, saker som barnen inte skulle se. Min moster hade skilt sig, eller skulle skilja sig från sin man, och ändå är han där. Mina föräldrar var på vippen att skilja sig några år senare. Jag får anta att det är det jag ser fångat på bandet.

Om jag överhuvudtaget kände vibbar av det då, har de försvunnit med tiden, för jag minns bara Gotland, radion och tv-spelet. Man kan ju undra hur det egentligen var. Vilken bild av den sommaren är mest lik verkligheten? Minnena i mitt huvud fångar inte det jobbiga, och minnena på bandet fångar inte vad jag tänkte och kände. Hur var det när jag inte lyssnade på radio, drömde om tv-spel eller höll i en videokamera?

Konst som spel

Jag har blivit sjuk. Sedan jag började jobba upp mot heltid har jag gått från att bli sjuk max en gång om året till kanske tre-fyra gånger om året. Och alltid när det händer går jag en lång period och känner mig smårisig, är kanske hemma från jobbet lite, kommer tillbaka för att jag inte är "tillräckligt" sjuk, blir dålig igen för att det var för tidigt… Idag råder i alla fall ingen tvekan om att jag är sjuk på riktigt. Inte så kul, men jag slipper i alla fall det dåliga samvetet.

Hur som helst, må så vara att jag är sjuk och mina försvar ligger nere, men jag blev verkligen totalt golvad av att äntligen spela Journey till Playstation 3 igår. Det tillhör spel-är-konst-skolan, och jag skulle säga att det i högre grad är konst än ett spel. Man kan inte klanta sig och dö (vad jag förstår), det är linjärt som tusan och ungefär långt som en långfilm. Men valfri bildruta ser ut som en vacker målning och stämningen är som i en underbar dröm. Man "fattar" kanske inte handlingen, men målet är klart - det finns ett berg vid horisonten och dit ska man. Just känslan av mening är otroligt stark, för berget hägrar nästan hela tiden ovanför en. Man måste dit, det är det enda som betyder något, kosta vad det vill. Vid en viss punkt mot slutet av spelet brast det för mig och jag började gråta, och slutade inte förrän sluttexterna rullade. Som sagt är mitt försvar lågt men känslorna kommer tillbaka bara av att jag skriver om det.

Slutlåten heter "I Was Born For This"

Någonstans visste jag väl att jag skulle älska Journey för det är på pappret precis den typen av spel som appellerar till mig (drömskt och vackert), men jag har varit lite skeptisk. Beskrivningen av det har varit typ "Gå framåt. Det händer inte så mycket. Det är fantastiskt." och det har gjort det lite svårt att förstå lockelsen och vara villig att lägga ut slanten det kostar. Dessutom har jag inte varit så förtjust i studions tidigare spel, "Flow" och "Flower". Men faktiskt, den beskrivningen är ganska korrekt - möjligen skulle jag vilja lägga lite mer eftertryck på den sista meningen. Det är ett av de mest fantastiska spel jag spelat, utan tvekan.

I natt trodde jag att jag skulle drömma om Journey med tanke på att det är så drömlikt, men det visade sig att Zimmys trasiga värld från Gunnerkrigg Court passade mitt tillstånd bättre, så det blev ett slags Zimmy-lapptäcke istället… Men så fort jag vaknade kom spelet tillbaka, och nu är det nu. Jag svettas för att jag är sjuk och ryser för att jag tänker på Journey.

Kupétankar

Nu är jag på resa. Jag tycker om att åka tåg, det har jag alltid gjort. Det är något med tåg (eller "kollektivtrafik" skulle jag kanske säga om det inte lät så torrt, för det innefattar även buss) som är starkt symbolladdat för mig. Så långt tillbaka som jag kan minnas har tåg varit återkommande i mina drömmar. Att sätta sig på ett tåg innebär att man kommer hamna någon annanstans. När man kliver av har något förändrats. Räls- och vägnät går genom landet som ett blodomlopp, och längs med dem finns små rum fyllda med människor, rum som är stilla på insidan men som alltid är i rörelse utanför. Man är på väg någonstans som tågresenär, även om destinationen är lika mundan som startpunkten.

I den allra tidigaste tågdröm jag kan minnas är tåget något farligt som jag måste hålla mig undan ifrån för det vill köra över mig, och det drar mig till sig som en magnet. Idag sitter jag ofta ombord, med vänner, bekanta och familj omkring mig. Det är sällan jag missar tåget. Det finns säkert något djupt att hämta här om livet och var jag befinner mig i det, men jag vet inte så noga.

Under den här resan sitter jag i en kupé för första gången. Jag åker första klass i ett Veoliatåg för det var det billigaste alternativet. Och trots att detta är skrivet på tåget är det upplagt efteråt (dagen efter, till och med), för jag fick inte internet att fungera på grund av något strul med skapandet av användarkontot. Tågpersonalen skulle säkert kunna hjälpa mig, men så mycket känner jag inte att jag behöver kunna surfa just nu. Det gör jag ju alltid annars.

Egentligen har jag bättre saker för mig på ett tåg än att sitta och blogga också. Som att se landskapet fara förbi utanför. Titta på molnen. Allt blir spännande när det susar förbi. Här är en sjö, nu är den borta. Vad är det där? Ett ödetorp? Taket på en herrgård lyser i fjärran. En liten stig leder in i skogen. En man sitter på en grushög intill spåret ett stenkast från ett nedgånget, igenbommat stationshus. Vagnen flyger i luften ovanför en enorm parkering där bilarna radar upp sig, små som möss. Och så molnen, ett eget landskap med berg och dalar, som får volym av hastigheten. Placera mig var som helst i solen längs med rälsen eller uppe på himlen, och jag får för mig att jag skulle kunna springa runt och utforska hela dagen. Det är kanske någon slags illusion, men hela landet ser fantastiskt ut.

Med mig i kupén sitter en höggravid kvinna med östgötsk dialekt och en massa noter, en skäggig man med fiskarhatt, vildmarkspackning och systemkamera, en non descript kvinna med mörkt hår, en 35+ man som äter banan med öppen mun, som ser sur ut men förmodligen är underhållen av sin dator, samt en ung skejtare av obestämbart kön. Och så jag, då. En skum typ som glor storögt på de andra och på molnen, knattar infernaliskt på sin dator och trycker i sig citronkakor.

Hur som helst, ett kul tvärsnitt. Jag skulle gärna åka i kupé oftare.

Mitt liv som sensitiv

På sistone känns det som att jag har lite för mycket på min tallrik för att jag ska kunna ta in det fullständigt och göra korrekta val. Jag väntar på att jag ska göra fel med något viktigt på grund av att jag inte haft koll på det som sker omkring mig. Igen. I torsdags råkade jag säga en massa sårande dumheter till min bästa vän utan att mena det, och även om jag bett om ursäkt håller den känslan i sig.

Snart ska jag på kort semester och hälsa på familjen, men att planera och packa inför det hamnar ju såklart också på tallriken.

Jag har genom hela mitt liv känt mig lite missanpassad, lite felinställd och lite off. Med jämna mellanrum har jag gjort försök att "bakåtkompilera" mig själv för att få fram en uppsättning regler som jag kan läsa på och förstå varför jag är som jag är. Det hade varit så skönt. Det hade varit den positiva aspekten av att bli diagnosticerad med något: så här fungerar jag, så här fungerar du, så är vi skapta och det är inget fel. Ett slags personlighetsregler, så man vet var gränserna går och inte går. Så man känner sig mindre fel.

En bok med den inte helt förtroendeingivande titeln "Älska dig själv" hamnade på mitt skrivbord på jobbet igår. Där står det om ett begrepp som jag aldrig hört talas om förut: att vara "särskilt sensitiv". Jag har inte stort mer än ögnat igenom boken, och det med en blandning av skepsis och fascination. Är det mumbo-jumbo eller ligger det något i detta? Jag kan inte bestämma mig.

Boken argumenterar för att det finns två olika grundläggande karaktärer hos människor, de som tillhör normen och de som är extra känsliga. Ungefär var femte människa ska i så fall vara "sensitiv", och skillnaderna mellan de här grupperna är större än den andra stora indelningen man brukar göra, mellan män och kvinnor. Utom fysiskt då, får man anta.

Att vara sensitiv innebär en massa olika saker. Jag tror det liknades vid att ha mer finkänsliga antenner ut mot världen, och därmed på gott och ont uppleva saker djupare än de flesta andra. Mindre stabil, mer inlevelsefull. Mindre välanpassad i vårt samhällsklimat.

Det jag reagerade på var så klart de beskrivningar som passade bra in på mig: Begränsad energi, går ofta undan själv, konflikträdd, empatisk, färgas av andras åsikter, blir ofta inspirerad men energin räcker inte hela vägen, påverkas mycket av för lite sömn, lätt över- och understimulerad, får ofta dåligt samvete osv. Sedan fanns det också några oklara, som att påverkas starkt av bra musik, känna stor glädje av att hjälpa andra... Gör inte alla normalt funtade männiksor det? Samt några definitiva nej, som att störas av starkt ljud, ljus eller dofter.

Vet som sagt inte vad jag ska tro. Det låter vettigt men luktar flummigt. Jag får väl nöja mig med att komma ihåg att det här begreppet finns och grubbla vidare. Och kanske verkligen läsa boken någon gång.

Mening och omening

Jag har kämpat lite med en meningslöshetskänsla de senaste dagarna. Ibland känns livet svindlande, spännande och fantastiskt, och ibland tycks allting vara meningslöst. Som om man satt på en karusell som var kul i början men man tröttnat på för hundra varv sedan. För nu har man åkt på den och det gick ju sådär. Är detta allt, och kommer det inget mer?

Relaterat:

Jag såg ett Youtubeklipp där Carl Sagan pratade om hur otroligt små vi är här på vår lilla planet, med en känga till alla som tror sig veta att "Gud" skapat just oss till att vara speciella på något vis - att en hudfärg och ett kön på en viss plats på en liten liten planet, skulle vara gjorda för att vara kungar över allt. Planet of the Idiots.

Ingen säger väl det bättre än Carl Sagan. Vi är mindre än ingenting om man ser till helheten, och det är något fantastiskt med att vi vet så pass mycket att vi kan konstatera det.

Men vänta nu ett slag. Det är något ganska osympatiskt med tvärsäkra ateister som med sarkasm dissar troende, pekar finger och kallar dem för idioter för att titta här ett T-rex-skelett, bevisen finns ju här och varför lyssnar du inte Dummkopf??

Visst, jag kan hålla med om att religioner och new age-grejer är lite långsökta, och att skygglappar mot hur världen egentligen fungerar kan vara farliga om det går för långt. Jag är ganska vetenskapsnördig och Gud finns nog inte, minst sagt.

Men om man skalar bort alla Mosesar, Mohammedar och Buddhor och allt vad det nu kan vara och tittar på vad det egentligen handlar om så är religion ingen gåta, och definitivt inget förbehållet idioter. Det är sökandet efter mening i en tillvaro där allting verkar fullständigt meningslöst.

Att ha en övergripande känsla av mening är att ha en trygghet inom sig att luta sig mot vad som än händer. Religion vs vetenskap blir då trygghet vs äventyrslusta. Och de två ytterligheterna finns väl i olika mått i oss alla. En del är som Göran Kropp. En del är som min mormor. Därmed inget sagt om deras religiositet.

Det finns ingen mening i vetenskapen. Eller... Det finns den där svindlande känslan av vidgade vyer och att för att ögonblick förstå. Men sedan är det tomt, kanske lite tommare än det var innan, till och med. För varje nytt framsteg, hur spännande vägen dit än kan vara, blir ens värld lite gråare: "Jahapp. Kärlek är utsöndrandet av tre hormoner i hjärnan, och bildandet av deras respektive receptorer i hjärnan är viktigt för att vi ska knyta an till en partner..."

Där religion försöker (med kanske inte alltid jättebra resultat) göra tillvaron meningsfull, drar vetenskapen iväg och försöker bevisa att allt är illusioner och förkrossande meningslöst. Inte underligt att religion finns. Man behöver ju mening.

Man kan väl argumentera att vetenskapen skapar en mening i själva sökandet, i nuet, medan religionens mening handlar mer om ett långsiktigt mål. Men för många verkar det inte räcka, och det får man respektera. Det är bara mänskligt ju.

Livet på landet

Jag läste en artikel i Amelia (...) igår som handlade om drömmen om att bo på landet. Att drömma om ett lugnt liv på landet tycks ju vara hela svenska folkets favorit-happy place, och delvis är det min också, speciellt nu när det blir vår och det är skönt att vara ute. Dock tycker jag att det är något som luktar lite skunk med den drömmen, och den här artikeln hjälpte mig att förstå vad det var. Det stod så här:

"Den nygröna vågen handlar mer om att alltid vilja vara på semester än att faktiskt vilja bli landsortsbo."

Och så är det ju. För all sin vackra natur är det nog inte så kul att befinna sig på en liten ort en vanlig arbetsvecka på hösten. I alla fall var det ju inte det man ville när man drömde sig bort. Lite sorgligt.

Landsbyggden dör ju i själva verket. Folk flyttar ju bort därifrån, in i städerna. Problemet måste vara att den pryl- och tjänststandard som vi har vant oss vid i Sverige idag inte tillåter att vi bor någon annanstans än i staden. Man vill ju kunna välja mellan butik A och butik B och alla andra butiker fram till Ö, och ha en stor mataffär som säljer tio olika burkar med mojs från andra sidan Jorden, till ett bra pris. Man vill kunna gå till frisören utan krångel. Man vill kunna, men inte behöva, säga hej till sin granne. Man vill ha snabbt bredband. Och för den delen, bra kollektivtrafik. Under ett par soliga sommarveckor är det helt okej att vara utan, men i långa loppet är det inte kul när man har vant sig vid överflöd.

Det ironiska är ju att de pittoreska små torpen som folk vill ha och bo i för att ha det skönt förmodligen är samma hus som folk gärna ville flytta ifrån förr, just för att det inte var speciellt skönt att bo i dem. De rika bodde knappast så för hundra år sedan. Gräset är grönare på andra sidan E4:an.

För egen del vore det ännu värre än att inte ha tillgång till kollektivtrafik och utomsocknes mojs på burk ifall jag befann mig på landet. Jag är en av de lyckliga som fått vistas rätt mycket på landet, i och med att min familj har ett sommarhus (jag har lärt mig att gå på utedass utan att blinka) och jag fantiserar ofta om att utnyttja stället mer. Men där finns ingen toalett, ingen dusch, inget varmvatten, inget vatten alls på vinterhalvåret, ingen telefon, inget internet, ingen TV (längre) och knappt någon mobiltäckning. Det är riktigt gammeldags. Ska man tvätta kläder får man använda kallt sjövatten och ibland när tvättmaskinen ska centrifugera måste man sitta på den för att den ska komma igång. Det är ungefär fyra och en halv kilometer med cykel till närmaste affär. På så vis blir världens vackraste solnedgångar ovidkommande för hur man faktiskt vill leva.

Men jag känner mig inte nöjd med att det ska vara så. Det är ändå något vackert med att trots de här hindren flytta ut på en döende landsbyggd för att man känner att man faktiskt vinner något på det. Jag bara önskar att det man vinner var lite tydligare och vägde lite tyngre.

Min majestätiska best

Jag läser alltid in en fånig röst i allt jag skriver om TV-spel. Jag tror någonstans inom mig att allvarliga åsikter som jag skriver om en sådan "oseriös" sak är dömda att låta som notiser ur någon gammal Game Reactor, vilket jag tycker är oläsbart av anledningar jag inte orkar gå in på. Men åsikter har jag ju, så jag borde nog mota min inre snobb i grind och skriva ner dem. Eller kanske inte, eftersom det handlar om ett ganska finkulturellt spel. Hur som helst:

Igår spelade jag Shadow of the Colossus med en kompis. Det var första gången jag spelade det sedan 2006 eller 2007, så det var intressant att se ifall min bild av det skulle vara annorlunda nu när jag lagt på mig några år. Vi drog igenom halva spelet i streck, en spelsession på nära fem timmar. Så vi fastnade, hur som helst.

Saken är den att jag fullständigt avgudade Ico, föregångaren till Shadow of the Colossus. Det spelet var i det närmaste perfekt, åtminstone för mitt tjugoåriga jag, så när Shadow kom var jag extrempeppad, vilket skulle visa sig inte vara så bra. Även om jag tyckte om det levde det inte upp till mina förväntningar av en rad anledningar. Det är väl mest den lite trista eftersmaken i ljuset av Ico som fick mig att vilja ge det en chans till. Var det verkligen så illa?

Och nej, så värst illa är det inte, men mina åsikter visar sig inte ha förändrats så speciellt mycket. Shadow of the Colossus är en riktig pärla, men med några stora fula fläckar.

Det är i princip formfulländat - allt är underbart vackert designat och regisserat, och musiken är bättre än jag mindes. Jag tyckte kolosserna själva var mer imponerande den här gången också, deras design i synnerhet är vansinnigt bra. Kanske har jag börjat uppskatta dem mer för att utformning av stora, svarta monster har blivit mer relevant i mitt liv sedan förra gången. Oavsett vilket kunde jag inte sluta stirra på den fjärde kolossen som var en enorm fågel.

För att blanda uttryck: Oh my flying fuck on a pogo stick!

Att ge sig i kast med en koloss är verkligen en upplevelse. Att stirra upp mot en hårig best och se ett tillhygge stort som en lastcontainer komma plöjande genom luften mot platsen där man står är lika spännande idag som det var då. Att rida över vidderna är också roligt, för även om det är ödsligt är det så vackert att den kala klippan runt nästa krök kan vara tillräcklig anledning att runda den. Och det finns precis tillräckligt med små hemliga saker att hitta för att det ska fungera.

Storyn är spännande också, och underbart öppen för att fylla i med sin fantasi.

Men tyvärr är kameran trasig. Man får kämpa med den som om den vore en sjuttonde koloss spelet igenom. Styrningen är trög och även om den fungerar för grovhuggna saker som att klättra på monster så är den ett problem i många andra fall, som när man jagar de många ödlor som pilar runt på marken och på väggarna. Det är inte nödvändigt att jaga några ödlor alls, men vill man få ut det mesta av spelet tvingas man till det. Ödlan har full koll, jag viftar runt i luften som om jag vore full, vindögd och stelopererad. Och dum i huvudet: jag råkar hela tiden vissla på min häst utan att mena det. Sådant händer inte i verkligheten.

Dessutom är världen så stor att man ständigt rider fel, även om man spelat det förr och vet vart man ska. Alla transportsträckor mellan kolosstriderna gör också tempot väldigt ojämnt.

De här grejerna blir extra tydliga vid en jämförelse med Ico, som har (i mitt minne) världens snällaste kamera, osedvanligt exakt styrning och oklanderligt tempo för det är så kort. Dessutom har Shadow of the Colossus liv- och energimätare, medan Ico inte har det. De här sakerna tillsammans gör skillnaden mellan ett spel som känns som ett spel (Shadow), och ett spel som känns som verklighet (Ico).

Sedan kan det vara egalt om kolosstemat var tuffare genomfört i min hypade fantasi 2005. Det kan jag släppa vid en genomspelning idag, för det är bra som det är.

Stunder att bo i

Nu är det vår. Det regnar idag, och både daggmaskar och sniglar har kommit fram. Det strilar längs med asfalten. De små löven på buskarna tyngs av droppar. Jag blir glad när årstider och vädret växlar, för då syns allting extra klart på något sätt. Ledan jagas undan en stund och man vill bara ut och uppleva. Ut på landet, ut i skogen och klafsa runt lite.

Världen krymper sådana här dagar, blir till ett litet mysigt rum, fullt av dofter och ljud och en vit halvdimmad spotlight över alltihop. Själva luften är annorlunda mot huden. Duvor kuttrar missnöjt och burrar upp sig, men jag vill mest bara krypa ner i något snår och se vad som finns där. Och lyssna på droppandet en stund. Tyvärr är jag både människa och vuxen och måste arbeta.

Ett drömtema

Jag upptäckte ett tema i mina drömmar på sistone: Hus, eller kanske snarare hem, under uppbyggnad, ombyggnad eller förfall. Här är en dröm:

Jag står i rummet i min familjs gamla sommarhus, och tittar ut genom fönstret. På andra sidan vägen sticker en annan väg bort i skogen, kantad av fler gamla hus. Närmast oss ligger en mycket liten stuga på en liten höjd. Jag minns att jag brukar se den stugan, och att jag ofta har velat besöka den och bo så. Men nu i år är stugan ett ruckel som knappt står upp. Väggar, golv och tak har murknat och det går inte att rädda huset. Jag får veta att det hade varit till salu för två år sedan, men att ingen velat ha det, och sedan dess har det förfallit. Det är jobbigt att tänka på att det snart kommer vara borta. En stund leker jag med tanken på att köpa huset och försöka rusta upp det, om jag så ska behöva byta ut det planka för planka. Men jag vet att jag inte har tid och råd. 

Jag spanar upp mot avstickarvägen och slås av hur konstigt det är att jag aldrig promenerat längs den. Jag vet inte vem som bor där eller hur det ser ut inne i husen. Jag har gått kors och tvärs i min hemstad, men inte följt vägen utanför fönstret i min barndoms sommarhus.

Och igår natt skulle jag bygga om mina morföräldrars badrum (det gick sådär) och hittade ett mysigt litet vardagsrum i deras bastu. Det har pågått i över en vecka nu, tror jag. Med jämna mellanrum upptäcker jag sådana här teman. Ofta är det tågresor, ibland regn som tränger in överallt, ibland särskilda personer eller att kämpa mot något. Jag förstår aldrig varför jag drömmer på det viset, men jag är säker på att mitt undermedvetna försöker reda ut något.