Jag står i rummet i min familjs gamla sommarhus, och tittar ut genom fönstret. På andra sidan vägen sticker en annan väg bort i skogen, kantad av fler gamla hus. Närmast oss ligger en mycket liten stuga på en liten höjd. Jag minns att jag brukar se den stugan, och att jag ofta har velat besöka den och bo så. Men nu i år är stugan ett ruckel som knappt står upp. Väggar, golv och tak har murknat och det går inte att rädda huset. Jag får veta att det hade varit till salu för två år sedan, men att ingen velat ha det, och sedan dess har det förfallit. Det är jobbigt att tänka på att det snart kommer vara borta. En stund leker jag med tanken på att köpa huset och försöka rusta upp det, om jag så ska behöva byta ut det planka för planka. Men jag vet att jag inte har tid och råd.
Jag spanar upp mot avstickarvägen och slås av hur konstigt det är att jag aldrig promenerat längs den. Jag vet inte vem som bor där eller hur det ser ut inne i husen. Jag har gått kors och tvärs i min hemstad, men inte följt vägen utanför fönstret i min barndoms sommarhus.
Och igår natt skulle jag bygga om mina morföräldrars badrum (det gick sådär) och hittade ett mysigt litet vardagsrum i deras bastu. Det har pågått i över en vecka nu, tror jag. Med jämna mellanrum upptäcker jag sådana här teman. Ofta är det tågresor, ibland regn som tränger in överallt, ibland särskilda personer eller att kämpa mot något. Jag förstår aldrig varför jag drömmer på det viset, men jag är säker på att mitt undermedvetna försöker reda ut något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar