Mög om mig

Det här ämnet är egentligen inget jag har lust att dra upp i en blogg. Det är varken särskilt kul att skriva om eller - kan jag tänka mig - att läsa (Läsare? Vilken högst hypotetisk tanke!). Men det finns i mina tanker, så here goes:


En gång för ett antal år sedan fick jag för mig att jag hade en bokstavskombination. Hela den episoden är lite obehaglig att tänka på så här i efterhand.

Min tankegång var inte tagen ur luften - det var under en period då jag gjorde regelbundna besök till psykvården och verkligen försökte bena ut varför livet funkade så dåligt - och jag fick hjälp och stöd från alla håll. Men det var en rejäl karusell med olika tester och mediciner, och i slutändan blev det pannkaka eftersom mina problem oavsett vilket kom från andra håll också. Medicin gick inte upp mot terapi från rätt person, och det var också det som fick mig att fungera så småningom. Jag skäms för att det som verkade varit någon slags hypokondri från min sida drogs upp till sådana proportioner och att så mycket tid och energi gick åt för det stickspåret.

Idag mår jag mycket bättre, utan mediciner, utan terapi (längre). Det skönaste med att slippa sådant är att sådant har en tendens att få en att gå och känna efter hela tiden. Hur mår jag nu? Andas jag rätt? Jag får inte tänka på detta och detta! Slår mitt hjärta regelbundet? Att jag är trött beror nog på medicinen!

Jag vill mycket hellre sig mig själv som åtminstone potentiellt normalfungerande, för det tror jag är ett mycket bättre utgångsläge för att bli normalfungerande.

Och ändå. Tittar jag skärskådande på mig själv så finns samma övergripande mönster som det gjorde då. Helt klart fungerar livet bättre, och det positiva överväger det negativa i högre grad. Svackorna är färre och kortare. Men vissa mönster framträder som jag hade önskat varit borta vid det här laget.

Jag gjorde en lista över mindre välfungerande aspekter av min personlighet. Jag tänker inte delge den listan här, för det blir för personligt och långrandigt (för att inte säga navelskådande), och jag vet såklart att det är väldigt vanskligt att tänka för långt i sådana negativa banor. Men jag vet att jag har goda sidor också, och jag höll det på en ganska neutral och uppriktig nivå. Det jag fick fram såg i alla fall ut som en lista en person med vissa uppmärksamhetsstörningar skulle kunna skriva. Jag undrar om det betyder något, eller om vem som helst skulle få det resultatet. Just nu tvivlar jag.