100 Mbit av ingenting

Föreningen som äger huset jag bor i bestämde sig för några månader sedan att vi skulle byta internet-leverantör från Com Hem till Telia. Anledningen är inte helt uppenbar för mig, då den enda skillnaden tycks vara att den maximala hastigheten i bredbandet ökar. Jag har haft 5 Mbit ända fram till för någon månad sedan, då Com Hem ökade hastigheten till 10 mbit. Jag har aldrig haft något problem med att hastigheten har varit för låg, och även om jag förstår att det kommer krävas snabbare och snabbare uppkoppling allt eftersom tiden går, har jag väldigt svårt att se lockelsen i 100 Mbit. Det är inte som när man uppgraderar sin dator, vilket kan vara lite onödigt för det mesta man gör på den, men ändå coolt för att man kan spela de senaste spelen... Jag kan helt ärligt inte förstå vad jag ska ha 100 Mbit till, jag kan inte förstå på vilket sätt det ska göra skillnad.

Lite grann vill jag inte heller veta. Jag vill inte vänja mig vid vad-det-nu-är för skillnad det är tänkt att göra och sedan tycka det är oumbärligt.

Vad det här innebär för mig är i praktiken att jag nu får betala mer för det jag redan hade, det vill säga bredband (jag valde 10 Mbit igen), bredbandstelefoni och en krånglig tv-mottagare som jag inte använder. Dessutom har jag haft fler tekniker i min lägenhet, rotande i de dammiga hörnen, än vad någon kan tycka är rimligt - och på grund av att Telia sölade så mycket med att koppla in sitt nät och därmed göra det möjligt att beställa deras tjänster, sitter jag nu här utan något internet alls sedan Com Hem dragit sig tillbaka.

Jag hade verkligen inte bett om något av detta. Tack för det, Televerket. Sa han uppgivet.

Men med detta sagt det finns såklart mycket värre saker att råka ut för. Det här är väl bara något som moderna västerlänningar jagar upp sig över i brist på något riktigt problem.

Att vara utan internet sätter också finget på precis hur mycket man tar det för givet idag. Alla de små sakerna som man räknar med att kunna göra utan att inse vad underligt det är att man kan det. En snabb sökning på en skådis här, en referensbild där, en låt eller en video som man drar upp. Kontakter, nyheter. Att vara utan blir som att sträcka sig efter något som inte finns där och inte inse att man sträckt ut handen förrän man man står där och greppar i luften som en tok. Jag trodde att jag skulle bli mer knäpp än vanligt den här helgen på grund av det, men resultatet har faktiskt varit lite tvärtom. En stor tårtbit av alla saker jag vill göra men inte kommer igång med har försvunnit, vilket har minskat på frustrationen för att jag nu inte behöver tänka på det. Jag kan inte jobba för jag väntar på ett mail, jag kan inte kolla min Facebook för webbläsaren leder ingenstans. Jag känner mig lite lugnare till sinnes. Det betyder inte att jag nödvändigtvis får så värst mycket gjort av något annat, men det är inte heller huvudsaken.

Det är inte underligt att man har sådana problem med att koncentrera sig när man har något så stort som pockar på sin uppmärksamhet hela tiden. Det finns liksom inget stopp ute på internet. Allt är där med enkelhet, och det är väldigt bekvämt att vänja sig vid.

Snart är jag väl tillbaka i ekorrhjulet igen, vad jag än tycker nu. Man vill ju ha allt, och att allt kanske är för mycket, men det tänker man inte på till vardags.

Jag valde i alla fall bort 100 mbit.

(Upplagt på jobbet.)