Det är obehagligt hur nära till hands det ligger att bara stirra in i väggen. En söndag, jag vaknar på morgonen och tycker mig ha en hel dag framför mig. Jag går upp, äter frukost, surfar lite och sätter mig med dagens kreativa arbete. Lite musik, några podcasts. Det går bra, jag känner att jag kommer någon vart. Jag är nöjd. Fram mot lunch är jag klar och resten av dagen öppnar upp sig mot i princip vad som helst.
Tanken svindlar. Jag kan läsa tio olika böcker jag funderat på. Jag kan se filmerna jag fått låna men inte tittat på på månader. Jag kan dra fram Dreamcasten, eller varför inte spela klart Limbo, eller susa genom rymden i Space Engine? Jag kan gå ut och ta en promenad i våren. Jag kan sätta mig och fundera på berättelsen jag vill skriva, eller bara skriva ett blogginlägg om ett av alla ämnen som snurrar i huvudet. Jag är lite sugen på att spela något till Atari ST. Är jag kanske hungrig, eller ska jag posta det där brevet jag skjutit upp så länge?
I alla de här tankarna krymper tiden ihop igen, och valet blir allt svårare ju längre jag velar. Det som händer härnäst har spelats upp gång på gång genom hela mitt liv: Jag börjar göra en sak, inser att jag nog egentligen hellre ville göra något annat, slutar efter en kort stund, repeterar detta några gånger, och hamnar sedan sittande framför datorn/en vägg med en växande rastlöshet i mig. Tiden tickar iväg.
Jag vill göra allt men inte någonting tillräckligt mycket. Tiden är ett bråddjup omkring mig, men rinner iväg för snabbt. Ingenting händer, inget blir gjort. Stressen växer och snart börjar jag rikta tankarna inåt. Jag bli vemodig och sorgsen, och får ännu svårare att ta mig för något. Jag känner det alltid komma, men jag vet ännu inte något sätt att hindra det som garanterat fungerar. Det brukar mest vara som att jag sitter på savannen och ser ett hungrigt lejon komma rusande mot mig i fjärran, varefter jag pillar lite på ett grässtrå, kliar mig på vaden och blir uppäten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar