Min majestätiska best

Jag läser alltid in en fånig röst i allt jag skriver om TV-spel. Jag tror någonstans inom mig att allvarliga åsikter som jag skriver om en sådan "oseriös" sak är dömda att låta som notiser ur någon gammal Game Reactor, vilket jag tycker är oläsbart av anledningar jag inte orkar gå in på. Men åsikter har jag ju, så jag borde nog mota min inre snobb i grind och skriva ner dem. Eller kanske inte, eftersom det handlar om ett ganska finkulturellt spel. Hur som helst:

Igår spelade jag Shadow of the Colossus med en kompis. Det var första gången jag spelade det sedan 2006 eller 2007, så det var intressant att se ifall min bild av det skulle vara annorlunda nu när jag lagt på mig några år. Vi drog igenom halva spelet i streck, en spelsession på nära fem timmar. Så vi fastnade, hur som helst.

Saken är den att jag fullständigt avgudade Ico, föregångaren till Shadow of the Colossus. Det spelet var i det närmaste perfekt, åtminstone för mitt tjugoåriga jag, så när Shadow kom var jag extrempeppad, vilket skulle visa sig inte vara så bra. Även om jag tyckte om det levde det inte upp till mina förväntningar av en rad anledningar. Det är väl mest den lite trista eftersmaken i ljuset av Ico som fick mig att vilja ge det en chans till. Var det verkligen så illa?

Och nej, så värst illa är det inte, men mina åsikter visar sig inte ha förändrats så speciellt mycket. Shadow of the Colossus är en riktig pärla, men med några stora fula fläckar.

Det är i princip formfulländat - allt är underbart vackert designat och regisserat, och musiken är bättre än jag mindes. Jag tyckte kolosserna själva var mer imponerande den här gången också, deras design i synnerhet är vansinnigt bra. Kanske har jag börjat uppskatta dem mer för att utformning av stora, svarta monster har blivit mer relevant i mitt liv sedan förra gången. Oavsett vilket kunde jag inte sluta stirra på den fjärde kolossen som var en enorm fågel.

För att blanda uttryck: Oh my flying fuck on a pogo stick!

Att ge sig i kast med en koloss är verkligen en upplevelse. Att stirra upp mot en hårig best och se ett tillhygge stort som en lastcontainer komma plöjande genom luften mot platsen där man står är lika spännande idag som det var då. Att rida över vidderna är också roligt, för även om det är ödsligt är det så vackert att den kala klippan runt nästa krök kan vara tillräcklig anledning att runda den. Och det finns precis tillräckligt med små hemliga saker att hitta för att det ska fungera.

Storyn är spännande också, och underbart öppen för att fylla i med sin fantasi.

Men tyvärr är kameran trasig. Man får kämpa med den som om den vore en sjuttonde koloss spelet igenom. Styrningen är trög och även om den fungerar för grovhuggna saker som att klättra på monster så är den ett problem i många andra fall, som när man jagar de många ödlor som pilar runt på marken och på väggarna. Det är inte nödvändigt att jaga några ödlor alls, men vill man få ut det mesta av spelet tvingas man till det. Ödlan har full koll, jag viftar runt i luften som om jag vore full, vindögd och stelopererad. Och dum i huvudet: jag råkar hela tiden vissla på min häst utan att mena det. Sådant händer inte i verkligheten.

Dessutom är världen så stor att man ständigt rider fel, även om man spelat det förr och vet vart man ska. Alla transportsträckor mellan kolosstriderna gör också tempot väldigt ojämnt.

De här grejerna blir extra tydliga vid en jämförelse med Ico, som har (i mitt minne) världens snällaste kamera, osedvanligt exakt styrning och oklanderligt tempo för det är så kort. Dessutom har Shadow of the Colossus liv- och energimätare, medan Ico inte har det. De här sakerna tillsammans gör skillnaden mellan ett spel som känns som ett spel (Shadow), och ett spel som känns som verklighet (Ico).

Sedan kan det vara egalt om kolosstemat var tuffare genomfört i min hypade fantasi 2005. Det kan jag släppa vid en genomspelning idag, för det är bra som det är.

Stunder att bo i

Nu är det vår. Det regnar idag, och både daggmaskar och sniglar har kommit fram. Det strilar längs med asfalten. De små löven på buskarna tyngs av droppar. Jag blir glad när årstider och vädret växlar, för då syns allting extra klart på något sätt. Ledan jagas undan en stund och man vill bara ut och uppleva. Ut på landet, ut i skogen och klafsa runt lite.

Världen krymper sådana här dagar, blir till ett litet mysigt rum, fullt av dofter och ljud och en vit halvdimmad spotlight över alltihop. Själva luften är annorlunda mot huden. Duvor kuttrar missnöjt och burrar upp sig, men jag vill mest bara krypa ner i något snår och se vad som finns där. Och lyssna på droppandet en stund. Tyvärr är jag både människa och vuxen och måste arbeta.

Ett drömtema

Jag upptäckte ett tema i mina drömmar på sistone: Hus, eller kanske snarare hem, under uppbyggnad, ombyggnad eller förfall. Här är en dröm:

Jag står i rummet i min familjs gamla sommarhus, och tittar ut genom fönstret. På andra sidan vägen sticker en annan väg bort i skogen, kantad av fler gamla hus. Närmast oss ligger en mycket liten stuga på en liten höjd. Jag minns att jag brukar se den stugan, och att jag ofta har velat besöka den och bo så. Men nu i år är stugan ett ruckel som knappt står upp. Väggar, golv och tak har murknat och det går inte att rädda huset. Jag får veta att det hade varit till salu för två år sedan, men att ingen velat ha det, och sedan dess har det förfallit. Det är jobbigt att tänka på att det snart kommer vara borta. En stund leker jag med tanken på att köpa huset och försöka rusta upp det, om jag så ska behöva byta ut det planka för planka. Men jag vet att jag inte har tid och råd. 

Jag spanar upp mot avstickarvägen och slås av hur konstigt det är att jag aldrig promenerat längs den. Jag vet inte vem som bor där eller hur det ser ut inne i husen. Jag har gått kors och tvärs i min hemstad, men inte följt vägen utanför fönstret i min barndoms sommarhus.

Och igår natt skulle jag bygga om mina morföräldrars badrum (det gick sådär) och hittade ett mysigt litet vardagsrum i deras bastu. Det har pågått i över en vecka nu, tror jag. Med jämna mellanrum upptäcker jag sådana här teman. Ofta är det tågresor, ibland regn som tränger in överallt, ibland särskilda personer eller att kämpa mot något. Jag förstår aldrig varför jag drömmer på det viset, men jag är säker på att mitt undermedvetna försöker reda ut något.

100 Mbit av ingenting

Föreningen som äger huset jag bor i bestämde sig för några månader sedan att vi skulle byta internet-leverantör från Com Hem till Telia. Anledningen är inte helt uppenbar för mig, då den enda skillnaden tycks vara att den maximala hastigheten i bredbandet ökar. Jag har haft 5 Mbit ända fram till för någon månad sedan, då Com Hem ökade hastigheten till 10 mbit. Jag har aldrig haft något problem med att hastigheten har varit för låg, och även om jag förstår att det kommer krävas snabbare och snabbare uppkoppling allt eftersom tiden går, har jag väldigt svårt att se lockelsen i 100 Mbit. Det är inte som när man uppgraderar sin dator, vilket kan vara lite onödigt för det mesta man gör på den, men ändå coolt för att man kan spela de senaste spelen... Jag kan helt ärligt inte förstå vad jag ska ha 100 Mbit till, jag kan inte förstå på vilket sätt det ska göra skillnad.

Lite grann vill jag inte heller veta. Jag vill inte vänja mig vid vad-det-nu-är för skillnad det är tänkt att göra och sedan tycka det är oumbärligt.

Vad det här innebär för mig är i praktiken att jag nu får betala mer för det jag redan hade, det vill säga bredband (jag valde 10 Mbit igen), bredbandstelefoni och en krånglig tv-mottagare som jag inte använder. Dessutom har jag haft fler tekniker i min lägenhet, rotande i de dammiga hörnen, än vad någon kan tycka är rimligt - och på grund av att Telia sölade så mycket med att koppla in sitt nät och därmed göra det möjligt att beställa deras tjänster, sitter jag nu här utan något internet alls sedan Com Hem dragit sig tillbaka.

Jag hade verkligen inte bett om något av detta. Tack för det, Televerket. Sa han uppgivet.

Men med detta sagt det finns såklart mycket värre saker att råka ut för. Det här är väl bara något som moderna västerlänningar jagar upp sig över i brist på något riktigt problem.

Att vara utan internet sätter också finget på precis hur mycket man tar det för givet idag. Alla de små sakerna som man räknar med att kunna göra utan att inse vad underligt det är att man kan det. En snabb sökning på en skådis här, en referensbild där, en låt eller en video som man drar upp. Kontakter, nyheter. Att vara utan blir som att sträcka sig efter något som inte finns där och inte inse att man sträckt ut handen förrän man man står där och greppar i luften som en tok. Jag trodde att jag skulle bli mer knäpp än vanligt den här helgen på grund av det, men resultatet har faktiskt varit lite tvärtom. En stor tårtbit av alla saker jag vill göra men inte kommer igång med har försvunnit, vilket har minskat på frustrationen för att jag nu inte behöver tänka på det. Jag kan inte jobba för jag väntar på ett mail, jag kan inte kolla min Facebook för webbläsaren leder ingenstans. Jag känner mig lite lugnare till sinnes. Det betyder inte att jag nödvändigtvis får så värst mycket gjort av något annat, men det är inte heller huvudsaken.

Det är inte underligt att man har sådana problem med att koncentrera sig när man har något så stort som pockar på sin uppmärksamhet hela tiden. Det finns liksom inget stopp ute på internet. Allt är där med enkelhet, och det är väldigt bekvämt att vänja sig vid.

Snart är jag väl tillbaka i ekorrhjulet igen, vad jag än tycker nu. Man vill ju ha allt, och att allt kanske är för mycket, men det tänker man inte på till vardags.

Jag valde i alla fall bort 100 mbit.

(Upplagt på jobbet.)

Mög om mig

Det här ämnet är egentligen inget jag har lust att dra upp i en blogg. Det är varken särskilt kul att skriva om eller - kan jag tänka mig - att läsa (Läsare? Vilken högst hypotetisk tanke!). Men det finns i mina tanker, så here goes:


En gång för ett antal år sedan fick jag för mig att jag hade en bokstavskombination. Hela den episoden är lite obehaglig att tänka på så här i efterhand.

Min tankegång var inte tagen ur luften - det var under en period då jag gjorde regelbundna besök till psykvården och verkligen försökte bena ut varför livet funkade så dåligt - och jag fick hjälp och stöd från alla håll. Men det var en rejäl karusell med olika tester och mediciner, och i slutändan blev det pannkaka eftersom mina problem oavsett vilket kom från andra håll också. Medicin gick inte upp mot terapi från rätt person, och det var också det som fick mig att fungera så småningom. Jag skäms för att det som verkade varit någon slags hypokondri från min sida drogs upp till sådana proportioner och att så mycket tid och energi gick åt för det stickspåret.

Idag mår jag mycket bättre, utan mediciner, utan terapi (längre). Det skönaste med att slippa sådant är att sådant har en tendens att få en att gå och känna efter hela tiden. Hur mår jag nu? Andas jag rätt? Jag får inte tänka på detta och detta! Slår mitt hjärta regelbundet? Att jag är trött beror nog på medicinen!

Jag vill mycket hellre sig mig själv som åtminstone potentiellt normalfungerande, för det tror jag är ett mycket bättre utgångsläge för att bli normalfungerande.

Och ändå. Tittar jag skärskådande på mig själv så finns samma övergripande mönster som det gjorde då. Helt klart fungerar livet bättre, och det positiva överväger det negativa i högre grad. Svackorna är färre och kortare. Men vissa mönster framträder som jag hade önskat varit borta vid det här laget.

Jag gjorde en lista över mindre välfungerande aspekter av min personlighet. Jag tänker inte delge den listan här, för det blir för personligt och långrandigt (för att inte säga navelskådande), och jag vet såklart att det är väldigt vanskligt att tänka för långt i sådana negativa banor. Men jag vet att jag har goda sidor också, och jag höll det på en ganska neutral och uppriktig nivå. Det jag fick fram såg i alla fall ut som en lista en person med vissa uppmärksamhetsstörningar skulle kunna skriva. Jag undrar om det betyder något, eller om vem som helst skulle få det resultatet. Just nu tvivlar jag.

Söndag vid lunch, ett lejon rusar

Det är obehagligt hur nära till hands det ligger att bara stirra in i väggen. En söndag, jag vaknar på morgonen och tycker mig ha en hel dag framför mig. Jag går upp, äter frukost, surfar lite och sätter mig med dagens kreativa arbete. Lite musik, några podcasts. Det går bra, jag känner att jag kommer någon vart. Jag är nöjd. Fram mot lunch är jag klar och resten av dagen öppnar upp sig mot i princip vad som helst. 

Tanken svindlar. Jag kan läsa tio olika böcker jag funderat på. Jag kan se filmerna jag fått låna men inte tittat på på månader. Jag kan dra fram Dreamcasten, eller varför inte spela klart Limbo, eller susa genom rymden i Space Engine? Jag kan gå ut och ta en promenad i våren. Jag kan sätta mig och fundera på berättelsen jag vill skriva, eller bara skriva ett blogginlägg om ett av alla ämnen som snurrar i huvudet. Jag är lite sugen på att spela något till Atari ST. Är jag kanske hungrig, eller ska jag posta det där brevet jag skjutit upp så länge?

I alla de här tankarna krymper tiden ihop igen, och valet blir allt svårare ju längre jag velar. Det som händer härnäst har spelats upp gång på gång genom hela mitt liv: Jag börjar göra en sak, inser att jag nog egentligen hellre ville göra något annat, slutar efter en kort stund, repeterar detta några gånger, och hamnar sedan sittande framför datorn/en vägg med en växande rastlöshet i mig. Tiden tickar iväg.

Jag vill göra allt men inte någonting tillräckligt mycket. Tiden är ett bråddjup omkring mig, men rinner iväg för snabbt. Ingenting händer, inget blir gjort. Stressen växer och snart börjar jag rikta tankarna inåt. Jag bli vemodig och sorgsen, och får ännu svårare att ta mig för något. Jag känner det alltid komma, men jag vet ännu inte något sätt att hindra det som garanterat fungerar. Det brukar mest vara som att jag sitter på savannen och ser ett hungrigt lejon komma rusande mot mig i fjärran, varefter jag pillar lite på ett grässtrå, kliar mig på vaden och blir uppäten.

Fast i limbo

När jag var liten - jag var kanske tio - hade jag en dröm en natt. I drömmen satt jag i min pappas rum sent på natten och spelade Lemmings. Jag kände mig stressad för att det var så sent och ville egentligen stänga av, men jag satt kvar för att försöka klara banan jag höll på med. Då hörde jag hur något plötsligt närmade sig från vänster eller höger, med dova fotsteg. Det var något stort som var precis utanför bild och som snart skulle klampa in på banan och ha ihjäl mina lämlar och kanske mig. Förgäves försökte jag stänga av spelet, men det hände inget när jag tryckte på esc. Jag hann nog inte mer än skymta vad det nu var som var på väg på skärmen innan jag vaknade med hjärtklappning.

Spola framåt till 2012, då jag sitter och spelar Limbo på PS3. 

Eller förresten, spola tillbaka igen för en liten sväng förbi min högstadietid för att få fram poängen bättre. På den tiden betade jag mig igenom japanska rollspel på Supernintendo (...emulator). Final Fantasy 6, Chrono Trigger och min favorit, Terranigma. Rollspel trivdes väldigt bra på 16-bitskonsoler, och utan att bli för retronostalgisk (så klart att min bild av spelen är färgad) så hävdar jag att de på ett sätt faktiskt var bättre förr. Den enkla anledningen är att hårdvaran lämnar en stor bit av det man upplever öppet för fantasin. Det man faktiskt ser på TVn är inte det som egentligen händer i spelet, bara en en ikonisk representation av det. Skådespeleri, regi och en stor del av designen får man fylla i själv. Jag säger inte att spel var bättre förr bara på grund av det, men något har utan tvekan gått förlorat från det gamla när man vunnit något annat i det nya. 

Hur som helst, till saken. Lemmings, Terranigma, Limbo. Min Lemmingsdröm utspelade sig innan jag hade börjat genomskåda vad som är och inte är möjligt i en given spelmotor. I pixlarna i Lemmings såg jag en hel värld, i den svarta bakgrunden öppnade sig en avgrund.

Men nu är det 2012 och jag spelar Limbo. Limbo är alltså ett plattformsspel som visas helt i siluett. Det är mycket vackert. Spelfiguren är en liten pojke med lysande ögon och platsen är en skog och något slags övergivet industrilandskap (har inte spelat klart än).

Limbo visar sig vara långt mycket mer obehagligt än jag hade kunnat ana. Den dystra stämningen är en sak, och jag kan till och med godta den gigantiska spindeln - stor som ett hus - som dyker upp tidigt i spelet, utan att mer än mysrysa lite. Men spelet blir allt mer sadistiskt i sättet som jag och folk och fä omkring mig dör, genom mina handlingar och ickehandlingar. Till slut börjar det krypa in under skinnet lite, och jag får en konstig känsla. Då slår det mig.

Siluettgrafiken gör samma sak som pixlarna gjorde i Supernintendo-spel: de flyttar ut delar av det som händer från skärmen och in i spelarens huvud. Och vad värre är, detta är ett spel i vilket min Lemmingsmardröm hade kunnat äga rum. Spindeln hade kunnat vara det stora som kom in från höger eller vänster i bild, och trots att den försvann, lämnar den en känsla av att precis vad som helst skulle kunna komma och ta dess plats. En jätte skulle kunna plocka upp mig och ta mig till en mardrömsdimension, marken skulle kunna rämna, spöken och gastar skulle kunna komma in från dimman i bakgrunden. Jag kan inte se gränserna för Limbos spelmotor, och jag har redan sett att spelet vill döda mig på grymma sätt.

Det enda som saknas är dova fotsteg och att inget händer när jag trycker på paus.

Köp Google, få reklam

Jag läste en artikel i lördagens DN. Den handlade om övervakning och de fyra stora företagen som typ regerar internet: Google, Apple, Amazon och Facebook. Tidigare har de företagen varit på helt olika arenor, men nu har de börjat konkurrera med varandra för att... ja, kolla vad internetanvändare gör så att de kan kontrollera och sälja mer på ett manipulativt psykologiskt sätt. Att logga internethistorik för att skicka riktad reklam är väl en sak, men sedan stod det att det håller på att utvecklas tekniker som kollar användarens ögonrörelser, samlar data och... jag vet inte, placera reklam precis där man tittar? Diverse framtidsdystopier smeker ens fejs som en slemmig snigel när man läser om sådant.

Det kan vara hipp som happ med framtida dystopier, men oavsett vad får sådana artiklar mig att känna mig rätt dum. Det finns ett inte så subtilt "de här företagen är elaka!" att läsa mellan/på raderna och ens första tanke blir ju att sluta dansa efter deras pipa för att typ, bidra till en bättre värld. Men det gör man ju inte. Sluta använda Google? Gmail? Eller Youtube (ägs av Google)? Höhöhö lål. Visst det finns alternativ, men Google är ju så smidigt och man är ju otålig och lat. Jag äger visserligen ingen smartphone eller surplatta (typo intended) men min dator är en Mac och jag tycker den är toppen. Windows är tråkigt och jag är för dum för att fatta Linux (och de programmen jag behöver finns inte till Linux). Jag använder Facebook och hur mycket jag än gillar fysiska butiker och att leta i gammeldags antikvariat är det billigt och smidigt att köpa böcker från Amazon. Man är ju liksom fast och fortsätter framåt som en enfaldig lämmel. Suck.

Men jag vet ju ingenting egentligen. Jag känner mig inte säker på att det behöver leda till en science fiction-dystopi, även om det kan kännas så när man läser något som den artikeln. Jag har ingen lust att bli manipulerad, tycker inte om kommersiella krafter och avskyr att bli matad med saker jag inte bett om (automatstavningar, riktad reklam och så vidare). Och jag vill inte vara dum om jag kan undvika det. Men det är också allt jag vet med säkerhet. Man får väl hålla ögonen öppna och se hur det blir.

Film

Tittade på Blade Runner som avslutning på en dag som jag ville så mycket mer med. Tror jag gillade den bättre än jag gjorde förra gången jag såg den. Förutom några scener, som när Deckard stoppar in ett foto i en apparat som visar honom saker som inte fanns på fotot för det var bakom en vägg, och när han tvingar sig på en flyende Rachel som avvisat hans plötsliga pilska närmanden (och hon ville ju egentligen, såklart för det här är en film), var den bra. Jag hade glömt bort hur snygg den var, och hur sjukt mycket den påminde om Ghost in the Shell-filmerna. Fast det är klart det är tvärtom.

…

Jag brukar säga att man behöver en happy place, sak samma vad det är, för att man ska känna mening och orka sig igenom dagen och hålla livet uppe. Idag har jag inte bara saknat en happy place, men en neutral sådan också. Svårt att veta var man ska bli av då. Filmen slog ihjäl några timmar, men nu känner jag mig tom och besviken på något sätt. Dags att äta något och gå och lägga sig för sent.

No offense till mina vänner påskhelgens räddare och deras goda mat, men den här dagen var ändå inte bra.

Vitt och luftigt!

Nu finns här ett riktigt tema på bloggen i alla fall. Jag trodde jag ville ha något vitt och luftigt men det blev så här. Go figure - jag gillar ju inte ens vitt och luftigt! Stugan i bakgrunden är mina morföräldrars gamla sommarställe, och innanför det öppna fönstret har jag ofta legat och läst gamla Kalle Anka-tidningar på den halvt inredda vinden med sin smala stege/trappa och omålade träplankor i taket. Fast när bilden togs 2006 hade mina morföräldrar bytt sommarstuga sedan nästan tio år. Vad som finns där uppe nu vet jag ju inte, och minnet bleknar mer för varje år.

Förmodligen är där vitt och luftigt, vilket grämer mig en del. Roligare då att applicera någon slags kvantteori på det fönstret och säga att det ser ut precis som jag minns det tills jag sätter min fot där inne och kollapsar vågformen.

Om man söker på Google efter "Tauberackord" hittar man inget, men den som kan sin Peter Nilson vet kanske vad jag syftar på i alla fall. Det fanns verkligen ingen tanke bakom den namnet från mitt håll, så det spelar ingen större roll.

Inläggets rubrik

Jag har skaffat en blogg. Undrar om jag kommer att skriva i den?

Det svåraste är alltid att börja på ett sätt som känns tillräckligt bra. Jag fastnar alltid på det momentet. Man ska välja användarnamn, titel, tema och helst ha någon slags aning om vad tusan man ska skriva redan innan man börjar. Det är irriterande när allt man egentligen vill är skriva några rader om hur mycket man gillar... typ selleri. Mmm, selleri.

Ska det finnas någon tanke med den här bloggen får den väl komma sedan. Nu har jag i alla fall kastat mig in i det. Kanske kastar jag mig ur det lika snabbt igen.

Mmm, selleri.