Den första datorn

Titta, den här datorn hade vi när jag var liten. Eller, i själva verket en aningen kraftfullare (knappt mätbart med dagens mått) med samma utseende. Den gick sönder förra året då strömdelen, som sitter inbyggd i skärmen, slutade fungera, och gjorde allt annat, skärm och dator, oanvändbart.


Datorn heter IBM PS/1. Den var en så kallad 386:a (den i videon är en 286:a, lite långsammare) och jag tror vi köpte den 1993, samma år som den slutade tillverkas enligt Wikipedia. Jag vill minnas att den kostade 17 000 kr då. En enorm investering.

Det är så vansinnigt vad som har hänt med datorer sedan dess. Hårddiskstorleken kan ge lite perspektiv:

PS/1:an hade en hårddisk på 40 mb. Min nuvarande dator har en hårddisk på 750 gb, vilket är i runda slängar 750 000 mb. En installation av Windows 7 tar ungefär 20 000 mb.

40 mb är ungefär en fjärdedel av ett nedladdat Simpsonsavsnitt i bra kvalitet. 40 mb är ungefär två avsnitt av en podcast (á 40-45 min). Det är ungefär tio låtar i mp3-format. Det är knappt nio foton från min digitalkamera. 40 mb är ungefär en tredjedel av min webbläsare Chromium, och lite mer än dubbelt så mycket som det simplaste programmet i min dator: Textredigeraren i Mac OS X.


Videon ovan är inte så väldigt intressant, bara en massa test av olika spel, men jag länkar till den för att vid 5:30 startas Pinball Fantasies. När jag såg det gjorde det liksom ont i mig och jag fick tårar i ögonen. Det var en massa minnen som kom tillbaka. Inte för att jag inte kan spela det spelet på min nuvarande dator också (via Dosbox), eller på min gammelburk, och inte för att jag egentligen tycker så värst mycket om det spelet, men... Allt som jag minns är liksom där i videon. Skärmen med sina svarta kanter och sin tjocka plast på sidorna, den blå spaken som man skruvar upp ljudet med (för det gjorde man när man hörde den musiken), surret från datorn i bakgrunden. Min mamma kunde spela det spelet i timmar, och det får en våg av barndomens tryggaste ögonblick att skölja över mig.

Det är bara så konstigt att min reaktion är att bli ledsen snarare än glad. Det är väl inte så man ska minnas det som varit bra. Det gör bara så ont att det är borta, så slutgiltigt borta. Och det känns ju tydligare när man ser det framför sig. En tid kommer aldrig igen då en sådan dator blir använd. De barnen som spelade på den finns ju inte ens kvar.

Läs och släng

Jag jobbar på bibliotek. Idag insåg jag att jag har bestämda åsikter om böcker.

Dilemmat var detta:

Böcker som inte lånats på länge ska gallras. I ett fall finns det två exemplar av en titel. Den ena är ett gammeldags biblioteksband (äldre slittåligt band av väv med vita bokstäver på ryggen) och det andra är en nyare bok, plastad, och med förlagets omslag. Den nyare boken har lånats fler gånger. Den äldre är mer slitstark, men drar inte ögonen till sig lika mycket.

En av böckerna ska gallras. Vilken?
Det råder delade meningar. En del tycker att den nyare ska gallras för att den är mer sliten på grund av fler utlån, och för att biblioteksbandet håller bättre. Andra menar att det äldre biblioteksbandet ska gallras för att det ser så fasligt tråkigt ut och lockar inte till läsning. Om den nyare går sönder så har den ändå fyllt sin funktion.

Jag vet var jag står i den här frågan, och bestämt. Inte ska man väl döma en bok efter omslaget? Det hör också till saken att många (inte alla) nyare böcker är av sådan låg kvalitet att de inte har en chans att palla trycket av att stå på ett bibliotek. Jag har sett böcker falla sönder på ett år, medan många gamla biblioteksband står kvar i hyllorna sedan åttiotalet, fullständigt hela.

Vad mer är, så finns det inget jag tycker är jobbigare med böcker än känslan att de är på väg att falla sönder när man läser dem. Jag har böcker i min hylla hemma som jag drar mig för att läsa av den anledningen. Jag har också ett gallrat biblioteksband i hyllan, och den lockades jag att läsa igen just för att den är så hållfast. Av samma anledning gillar jag inte pocketböcker. Jag gillar inte läs och släng.

Jag gillar biblioteksbanden och tycker personligen inte heller att de ser så värst tråkiga ut. Jag kan visserligen förstå att folk tycker det, för att så funkar väl världen, men det är samtidigt lite tragiskt att en neutral bokrygg avskräcker folk från att läsa.

Jag är väl ofrånkomligen gammeldags i det här tänkandet, och visst, den ultimata boken för mig är väl ett tungt skinnband med guldbokstäver på ryggen. Hellre en saklig affisch än en dansande man som helt utan argument försöker få mig att tycka att bolån eller vad det nu kan vara är lite roligt. Jag gillar inte att manipuleras. Kanske för att jag så lätt blir det. Men det är ett större ämne.

En sak till: Vad är grejen med skyddsomslag? Tunna pappersark med bokens omslag som ska "skydda" boken? Det är ju skyddsomslagen som är gjorda i tunt papper, det är ju de som inte tål något. Det är ju de som man måste ta av och vara försiktig med när man läser boken - för att skydda dem! Annars har man snart en bok som ser betydligt värre ut än om man tryckt omslaget direkt på pärmen. Ett obegripligt feltänk.

Diska och skura i natten

I natt vaknade jag omkring tre och drabbades av någon slags panikstress. I en timme låg jag och ältade hur min vardag inte räcker till allt jag ska hinna med. Jag jobbar heltid. Jag trivs på mitt jobb, men brinner inte för det. Efter jobbet har jag fyra timmar till allt annat: handla, laga mat, äta, städa, diska och allt som ska göra att livet känns meningsfullt, som träffa kompisar, teckna, läsa. Jag struntar faktiskt blankt i ifall det är så här för alla, för jag har sovit tre timmar inatt och det är ett problem för mig nu som jag har rätt att gnälla över. Tankarna snurrar iväg och landar i min egen oduglighet, hur jag inte klarar att hålla vardagen uppe och hur jag inte vet hur jag ska förbättra den. Livet blev ett fängelse där i mörkret, en labyrint som jag inte hittade ut ur.

Jag gick upp och åt lite, för det brukar hjälpa, men inte den här gången. Jag låg och vred mig och hyperventilerade tills jag helt enkelt gick upp och började beta av saker som stressar upp mig. Jag diskade. Sedan skurade jag handfatet. Till slut gick jag och la mig igen och lyckades slumra till en stund innan spöket i öronen väckte mig några sekunder innan väckarklockan (väntat).

I och med att jag fick slumra till (det finns inget bättre än att slumra efter en sömnlös natt) och att jag fick disken diskad är jag lite lugnare nu, men också en smula dövad av sömnlösheten. Men det är ju något fel om man känner att man inte har tid att sova.

Bokmässan

Jag har lyckats överleva bokmässan. Jag var där med jobbet för att gå på seminarier i två dagar, och jag våndades något enormt dagarna innan över att behöva åka dit. Det finns aldrig ett bra tillfälle att må dåligt och gå ner sig i grubbel, men strax innan man ska till bokmässan är lite extra dåligt. Ny stad, sova på hotell, och det fruktansvärda kaoset av människor och intryck som det innebär är inte helt lyckat när man knappt har energi åt sådant man tycker är roligt på riktigt.

Men som sagt överlevde jag. Det underliga är att jag återfick mer och mer energi allteftersom timmarna gick. Jag är så klart glad att det hände och kan väl på ett sätt förstå varför, eftersom det under dagarna sakta gick upp för mig att jag faktiskt klarade av situationen och därmed blev mindre förtvivlad. Men det är också frustrerande när det visar sig att det man mest behöver är det man tror sig allra minst vilja. Det talas mycket om att man ska lyssna på sig själv, men ibland är tydligen det bästa att helt gå emot vad man känner. Vem hade anat det?

Bokmässan är stor och vindlande, och jag höll mig mest till de övre delarna där seminarierna hölls. Även om det var lika smockat med folk där uppe som där nere, vad det i alla fall lättare att orientera sig i korridorerna än på det stora mässgolvet. Varje gång jag gick ner dit kom jag lite vilse.

Seminarierna var verkligen välkomna, då det blev den enda möjligheten till vila i allt tumult. Jag valde lite på måfå vad jag skulle gå på, utefter vad som lät intressant. Det blev bland annat Sven Nordkvist, isländska sagoöversättningar, samtal om kreativitet, Titanic och utgrävningar (av bajs) i Söderköping. Det var av varierande kvalitet, men jag älskar verkligen att höra äldre människor entusiastiskt tala om något ämne de kan, när det känns som de kan ösa ur ett stort kärl med kunskap. Bodil Jönsson till exempel. Och detta hör helt säkert ihop med att jag gillar Peter Nilson så mycket.

I alla fall. Bokmässan är också platsen där mina två "yrkesvärldar" möts, biblioteksvärlden och serievärlden. Lite sorgset kunde jag konstatera att jag känner mig lika mycket som en främling i båda. Det kan ju vara att jag inte trivs i mässmiljön, men... Som vanligt står jag med en fot i det ena, en i det andra och aldrigt riktigt där till hundra procent. Jag gick ner till seriescenen ett par gånger, mest för att jag kände att det liksom var meningen, men jag kom aldrig på vad jag egentligen skulle göra där, så jag gick upp igen. Sprang på någon bekant och sa hej, mer var det inte.

Känslan av att inte höra till och inte vara god nog för situationen var just anledningen till att det var så motigt från början. Jag hade glömt bort mitt värde bland allt det jag inte kan. Till slut stängde jag av, och det var nog då det började vända uppåt. Skönt att ha det bakom mig i alla fall.