I natt vaknade jag omkring tre och drabbades av någon slags panikstress. I en timme låg jag och ältade hur min vardag inte räcker till allt jag ska hinna med. Jag jobbar heltid. Jag trivs på mitt jobb, men brinner inte för det. Efter jobbet har jag fyra timmar till allt annat: handla, laga mat, äta, städa, diska och allt som ska göra att livet känns meningsfullt, som träffa kompisar, teckna, läsa. Jag struntar faktiskt blankt i ifall det är så här för alla, för jag har sovit tre timmar inatt och det är ett problem för mig nu som jag har rätt att gnälla över. Tankarna snurrar iväg och landar i min egen oduglighet, hur jag inte klarar att hålla vardagen uppe och hur jag inte vet hur jag ska förbättra den. Livet blev ett fängelse där i mörkret, en labyrint som jag inte hittade ut ur.
Jag gick upp och åt lite, för det brukar hjälpa, men inte den här gången. Jag låg och vred mig och hyperventilerade tills jag helt enkelt gick upp och började beta av saker som stressar upp mig. Jag diskade. Sedan skurade jag handfatet. Till slut gick jag och la mig igen och lyckades slumra till en stund innan spöket i öronen väckte mig några sekunder innan väckarklockan (väntat).
I och med att jag fick slumra till (det finns inget bättre än att slumra efter en sömnlös natt) och att jag fick disken diskad är jag lite lugnare nu, men också en smula dövad av sömnlösheten. Men det är ju något fel om man känner att man inte har tid att sova.
Sova är ju så viktigt för att man ska må bra. När man är så stressad att man inte kan slappna av så att man kan sova blir tillvaron extra jobbig. jag känner igen det och har egentligen inga bra råd att ge, eftersom jag själv sover så dåligt. Men jag tror att det var bra att du gick upp och fick saker gjorda istället för att ligga och stressa upp dig över dem. Ligga och försöka sova när det inte går, brukar inte fungera bra alls. Stressen blir bara värre. Läkare har rekommenderat stresshanteringskurser till mig. Kanske jag borde lyda rådet. Kanske skulle det vara bra för dig också?
SvaraRadera