Datorn heter IBM PS/1. Den var en så kallad 386:a (den i videon är en 286:a, lite långsammare) och jag tror vi köpte den 1993, samma år som den slutade tillverkas enligt Wikipedia. Jag vill minnas att den kostade 17 000 kr då. En enorm investering.
Det är så vansinnigt vad som har hänt med datorer sedan dess. Hårddiskstorleken kan ge lite perspektiv:
PS/1:an hade en hårddisk på 40 mb. Min nuvarande dator har en hårddisk på 750 gb, vilket är i runda slängar 750 000 mb. En installation av Windows 7 tar ungefär 20 000 mb.
40 mb är ungefär en fjärdedel av ett nedladdat Simpsonsavsnitt i bra kvalitet. 40 mb är ungefär två avsnitt av en podcast (á 40-45 min). Det är ungefär tio låtar i mp3-format. Det är knappt nio foton från min digitalkamera. 40 mb är ungefär en tredjedel av min webbläsare Chromium, och lite mer än dubbelt så mycket som det simplaste programmet i min dator: Textredigeraren i Mac OS X.
Videon ovan är inte så väldigt intressant, bara en massa test av olika spel, men jag länkar till den för att vid 5:30 startas Pinball Fantasies. När jag såg det gjorde det liksom ont i mig och jag fick tårar i ögonen. Det var en massa minnen som kom tillbaka. Inte för att jag inte kan spela det spelet på min nuvarande dator också (via Dosbox), eller på min gammelburk, och inte för att jag egentligen tycker så värst mycket om det spelet, men... Allt som jag minns är liksom där i videon. Skärmen med sina svarta kanter och sin tjocka plast på sidorna, den blå spaken som man skruvar upp ljudet med (för det gjorde man när man hörde den musiken), surret från datorn i bakgrunden. Min mamma kunde spela det spelet i timmar, och det får en våg av barndomens tryggaste ögonblick att skölja över mig.
Det är bara så konstigt att min reaktion är att bli ledsen snarare än glad. Det är väl inte så man ska minnas det som varit bra. Det gör bara så ont att det är borta, så slutgiltigt borta. Och det känns ju tydligare när man ser det framför sig. En tid kommer aldrig igen då en sådan dator blir använd. De barnen som spelade på den finns ju inte ens kvar.
De tänkvärda orden "Sörj ej över att hen är död, gläds över att hen har levat" kanske man kan applicera på annat också. Som tider som försvunnit och gamla datorer. Jag är så otroligt glad över allt fint jag fått uppleva. De där barnen som numera är vuxna är den del av allt underbart jag fått. Nuförtiden kommer nya upplevelser som ger nya minnen, där finns de vuxna som en gång var barn med.
SvaraRadera