Kupétankar

Nu är jag på resa. Jag tycker om att åka tåg, det har jag alltid gjort. Det är något med tåg (eller "kollektivtrafik" skulle jag kanske säga om det inte lät så torrt, för det innefattar även buss) som är starkt symbolladdat för mig. Så långt tillbaka som jag kan minnas har tåg varit återkommande i mina drömmar. Att sätta sig på ett tåg innebär att man kommer hamna någon annanstans. När man kliver av har något förändrats. Räls- och vägnät går genom landet som ett blodomlopp, och längs med dem finns små rum fyllda med människor, rum som är stilla på insidan men som alltid är i rörelse utanför. Man är på väg någonstans som tågresenär, även om destinationen är lika mundan som startpunkten.

I den allra tidigaste tågdröm jag kan minnas är tåget något farligt som jag måste hålla mig undan ifrån för det vill köra över mig, och det drar mig till sig som en magnet. Idag sitter jag ofta ombord, med vänner, bekanta och familj omkring mig. Det är sällan jag missar tåget. Det finns säkert något djupt att hämta här om livet och var jag befinner mig i det, men jag vet inte så noga.

Under den här resan sitter jag i en kupé för första gången. Jag åker första klass i ett Veoliatåg för det var det billigaste alternativet. Och trots att detta är skrivet på tåget är det upplagt efteråt (dagen efter, till och med), för jag fick inte internet att fungera på grund av något strul med skapandet av användarkontot. Tågpersonalen skulle säkert kunna hjälpa mig, men så mycket känner jag inte att jag behöver kunna surfa just nu. Det gör jag ju alltid annars.

Egentligen har jag bättre saker för mig på ett tåg än att sitta och blogga också. Som att se landskapet fara förbi utanför. Titta på molnen. Allt blir spännande när det susar förbi. Här är en sjö, nu är den borta. Vad är det där? Ett ödetorp? Taket på en herrgård lyser i fjärran. En liten stig leder in i skogen. En man sitter på en grushög intill spåret ett stenkast från ett nedgånget, igenbommat stationshus. Vagnen flyger i luften ovanför en enorm parkering där bilarna radar upp sig, små som möss. Och så molnen, ett eget landskap med berg och dalar, som får volym av hastigheten. Placera mig var som helst i solen längs med rälsen eller uppe på himlen, och jag får för mig att jag skulle kunna springa runt och utforska hela dagen. Det är kanske någon slags illusion, men hela landet ser fantastiskt ut.

Med mig i kupén sitter en höggravid kvinna med östgötsk dialekt och en massa noter, en skäggig man med fiskarhatt, vildmarkspackning och systemkamera, en non descript kvinna med mörkt hår, en 35+ man som äter banan med öppen mun, som ser sur ut men förmodligen är underhållen av sin dator, samt en ung skejtare av obestämbart kön. Och så jag, då. En skum typ som glor storögt på de andra och på molnen, knattar infernaliskt på sin dator och trycker i sig citronkakor.

Hur som helst, ett kul tvärsnitt. Jag skulle gärna åka i kupé oftare.

Mitt liv som sensitiv

På sistone känns det som att jag har lite för mycket på min tallrik för att jag ska kunna ta in det fullständigt och göra korrekta val. Jag väntar på att jag ska göra fel med något viktigt på grund av att jag inte haft koll på det som sker omkring mig. Igen. I torsdags råkade jag säga en massa sårande dumheter till min bästa vän utan att mena det, och även om jag bett om ursäkt håller den känslan i sig.

Snart ska jag på kort semester och hälsa på familjen, men att planera och packa inför det hamnar ju såklart också på tallriken.

Jag har genom hela mitt liv känt mig lite missanpassad, lite felinställd och lite off. Med jämna mellanrum har jag gjort försök att "bakåtkompilera" mig själv för att få fram en uppsättning regler som jag kan läsa på och förstå varför jag är som jag är. Det hade varit så skönt. Det hade varit den positiva aspekten av att bli diagnosticerad med något: så här fungerar jag, så här fungerar du, så är vi skapta och det är inget fel. Ett slags personlighetsregler, så man vet var gränserna går och inte går. Så man känner sig mindre fel.

En bok med den inte helt förtroendeingivande titeln "Älska dig själv" hamnade på mitt skrivbord på jobbet igår. Där står det om ett begrepp som jag aldrig hört talas om förut: att vara "särskilt sensitiv". Jag har inte stort mer än ögnat igenom boken, och det med en blandning av skepsis och fascination. Är det mumbo-jumbo eller ligger det något i detta? Jag kan inte bestämma mig.

Boken argumenterar för att det finns två olika grundläggande karaktärer hos människor, de som tillhör normen och de som är extra känsliga. Ungefär var femte människa ska i så fall vara "sensitiv", och skillnaderna mellan de här grupperna är större än den andra stora indelningen man brukar göra, mellan män och kvinnor. Utom fysiskt då, får man anta.

Att vara sensitiv innebär en massa olika saker. Jag tror det liknades vid att ha mer finkänsliga antenner ut mot världen, och därmed på gott och ont uppleva saker djupare än de flesta andra. Mindre stabil, mer inlevelsefull. Mindre välanpassad i vårt samhällsklimat.

Det jag reagerade på var så klart de beskrivningar som passade bra in på mig: Begränsad energi, går ofta undan själv, konflikträdd, empatisk, färgas av andras åsikter, blir ofta inspirerad men energin räcker inte hela vägen, påverkas mycket av för lite sömn, lätt över- och understimulerad, får ofta dåligt samvete osv. Sedan fanns det också några oklara, som att påverkas starkt av bra musik, känna stor glädje av att hjälpa andra... Gör inte alla normalt funtade männiksor det? Samt några definitiva nej, som att störas av starkt ljud, ljus eller dofter.

Vet som sagt inte vad jag ska tro. Det låter vettigt men luktar flummigt. Jag får väl nöja mig med att komma ihåg att det här begreppet finns och grubbla vidare. Och kanske verkligen läsa boken någon gång.

Mening och omening

Jag har kämpat lite med en meningslöshetskänsla de senaste dagarna. Ibland känns livet svindlande, spännande och fantastiskt, och ibland tycks allting vara meningslöst. Som om man satt på en karusell som var kul i början men man tröttnat på för hundra varv sedan. För nu har man åkt på den och det gick ju sådär. Är detta allt, och kommer det inget mer?

Relaterat:

Jag såg ett Youtubeklipp där Carl Sagan pratade om hur otroligt små vi är här på vår lilla planet, med en känga till alla som tror sig veta att "Gud" skapat just oss till att vara speciella på något vis - att en hudfärg och ett kön på en viss plats på en liten liten planet, skulle vara gjorda för att vara kungar över allt. Planet of the Idiots.

Ingen säger väl det bättre än Carl Sagan. Vi är mindre än ingenting om man ser till helheten, och det är något fantastiskt med att vi vet så pass mycket att vi kan konstatera det.

Men vänta nu ett slag. Det är något ganska osympatiskt med tvärsäkra ateister som med sarkasm dissar troende, pekar finger och kallar dem för idioter för att titta här ett T-rex-skelett, bevisen finns ju här och varför lyssnar du inte Dummkopf??

Visst, jag kan hålla med om att religioner och new age-grejer är lite långsökta, och att skygglappar mot hur världen egentligen fungerar kan vara farliga om det går för långt. Jag är ganska vetenskapsnördig och Gud finns nog inte, minst sagt.

Men om man skalar bort alla Mosesar, Mohammedar och Buddhor och allt vad det nu kan vara och tittar på vad det egentligen handlar om så är religion ingen gåta, och definitivt inget förbehållet idioter. Det är sökandet efter mening i en tillvaro där allting verkar fullständigt meningslöst.

Att ha en övergripande känsla av mening är att ha en trygghet inom sig att luta sig mot vad som än händer. Religion vs vetenskap blir då trygghet vs äventyrslusta. Och de två ytterligheterna finns väl i olika mått i oss alla. En del är som Göran Kropp. En del är som min mormor. Därmed inget sagt om deras religiositet.

Det finns ingen mening i vetenskapen. Eller... Det finns den där svindlande känslan av vidgade vyer och att för att ögonblick förstå. Men sedan är det tomt, kanske lite tommare än det var innan, till och med. För varje nytt framsteg, hur spännande vägen dit än kan vara, blir ens värld lite gråare: "Jahapp. Kärlek är utsöndrandet av tre hormoner i hjärnan, och bildandet av deras respektive receptorer i hjärnan är viktigt för att vi ska knyta an till en partner..."

Där religion försöker (med kanske inte alltid jättebra resultat) göra tillvaron meningsfull, drar vetenskapen iväg och försöker bevisa att allt är illusioner och förkrossande meningslöst. Inte underligt att religion finns. Man behöver ju mening.

Man kan väl argumentera att vetenskapen skapar en mening i själva sökandet, i nuet, medan religionens mening handlar mer om ett långsiktigt mål. Men för många verkar det inte räcka, och det får man respektera. Det är bara mänskligt ju.

Livet på landet

Jag läste en artikel i Amelia (...) igår som handlade om drömmen om att bo på landet. Att drömma om ett lugnt liv på landet tycks ju vara hela svenska folkets favorit-happy place, och delvis är det min också, speciellt nu när det blir vår och det är skönt att vara ute. Dock tycker jag att det är något som luktar lite skunk med den drömmen, och den här artikeln hjälpte mig att förstå vad det var. Det stod så här:

"Den nygröna vågen handlar mer om att alltid vilja vara på semester än att faktiskt vilja bli landsortsbo."

Och så är det ju. För all sin vackra natur är det nog inte så kul att befinna sig på en liten ort en vanlig arbetsvecka på hösten. I alla fall var det ju inte det man ville när man drömde sig bort. Lite sorgligt.

Landsbyggden dör ju i själva verket. Folk flyttar ju bort därifrån, in i städerna. Problemet måste vara att den pryl- och tjänststandard som vi har vant oss vid i Sverige idag inte tillåter att vi bor någon annanstans än i staden. Man vill ju kunna välja mellan butik A och butik B och alla andra butiker fram till Ö, och ha en stor mataffär som säljer tio olika burkar med mojs från andra sidan Jorden, till ett bra pris. Man vill kunna gå till frisören utan krångel. Man vill kunna, men inte behöva, säga hej till sin granne. Man vill ha snabbt bredband. Och för den delen, bra kollektivtrafik. Under ett par soliga sommarveckor är det helt okej att vara utan, men i långa loppet är det inte kul när man har vant sig vid överflöd.

Det ironiska är ju att de pittoreska små torpen som folk vill ha och bo i för att ha det skönt förmodligen är samma hus som folk gärna ville flytta ifrån förr, just för att det inte var speciellt skönt att bo i dem. De rika bodde knappast så för hundra år sedan. Gräset är grönare på andra sidan E4:an.

För egen del vore det ännu värre än att inte ha tillgång till kollektivtrafik och utomsocknes mojs på burk ifall jag befann mig på landet. Jag är en av de lyckliga som fått vistas rätt mycket på landet, i och med att min familj har ett sommarhus (jag har lärt mig att gå på utedass utan att blinka) och jag fantiserar ofta om att utnyttja stället mer. Men där finns ingen toalett, ingen dusch, inget varmvatten, inget vatten alls på vinterhalvåret, ingen telefon, inget internet, ingen TV (längre) och knappt någon mobiltäckning. Det är riktigt gammeldags. Ska man tvätta kläder får man använda kallt sjövatten och ibland när tvättmaskinen ska centrifugera måste man sitta på den för att den ska komma igång. Det är ungefär fyra och en halv kilometer med cykel till närmaste affär. På så vis blir världens vackraste solnedgångar ovidkommande för hur man faktiskt vill leva.

Men jag känner mig inte nöjd med att det ska vara så. Det är ändå något vackert med att trots de här hindren flytta ut på en döende landsbyggd för att man känner att man faktiskt vinner något på det. Jag bara önskar att det man vinner var lite tydligare och vägde lite tyngre.