Jag har kämpat lite med en meningslöshetskänsla de senaste dagarna. Ibland känns livet svindlande, spännande och fantastiskt, och ibland tycks allting vara meningslöst. Som om man satt på en karusell som var kul i början men man tröttnat på för hundra varv sedan. För nu har man åkt på den och det gick ju sådär. Är detta allt, och kommer det inget mer?
Relaterat:
Jag såg ett Youtubeklipp där Carl Sagan pratade om hur otroligt små vi är här på vår lilla planet, med en känga till alla som tror sig veta att "Gud" skapat just oss till att vara speciella på något vis - att en hudfärg och ett kön på en viss plats på en liten liten planet, skulle vara gjorda för att vara kungar över allt. Planet of the Idiots.
Ingen säger väl det bättre än Carl Sagan. Vi är mindre än ingenting om man ser till helheten, och det är något fantastiskt med att vi vet så pass mycket att vi kan konstatera det.
Men vänta nu ett slag. Det är något ganska osympatiskt med tvärsäkra ateister som med sarkasm dissar troende, pekar finger och kallar dem för idioter för att titta här ett T-rex-skelett, bevisen finns ju här och varför lyssnar du inte Dummkopf??
Visst, jag kan hålla med om att religioner och new age-grejer är lite långsökta, och att skygglappar mot hur världen egentligen fungerar kan vara farliga om det går för långt. Jag är ganska vetenskapsnördig och Gud finns nog inte, minst sagt.
Men om man skalar bort alla Mosesar, Mohammedar och Buddhor och allt vad det nu kan vara och tittar på vad det egentligen handlar om så är religion ingen gåta, och definitivt inget förbehållet idioter. Det är sökandet efter mening i en tillvaro där allting verkar fullständigt meningslöst.
Att ha en övergripande känsla av mening är att ha en trygghet inom sig att luta sig mot vad som än händer. Religion vs vetenskap blir då trygghet vs äventyrslusta. Och de två ytterligheterna finns väl i olika mått i oss alla. En del är som Göran Kropp. En del är som min mormor. Därmed inget sagt om deras religiositet.
Det finns ingen mening i vetenskapen. Eller... Det finns den där svindlande känslan av vidgade vyer och att för att ögonblick förstå. Men sedan är det tomt, kanske lite tommare än det var innan, till och med. För varje nytt framsteg, hur spännande vägen dit än kan vara, blir ens värld lite gråare: "Jahapp. Kärlek är utsöndrandet av tre hormoner i hjärnan, och bildandet av deras respektive receptorer i hjärnan är viktigt för att vi ska knyta an till en partner..."
Där religion försöker (med kanske inte alltid jättebra resultat) göra tillvaron meningsfull, drar vetenskapen iväg och försöker bevisa att allt är illusioner och förkrossande meningslöst. Inte underligt att religion finns. Man behöver ju mening.
Man kan väl argumentera att vetenskapen skapar en mening i själva sökandet, i nuet, medan religionens mening handlar mer om ett långsiktigt mål. Men för många verkar det inte räcka, och det får man respektera. Det är bara mänskligt ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar