Jag läste en artikel i Amelia (...) igår som handlade om drömmen om att bo på landet. Att drömma om ett lugnt liv på landet tycks ju vara hela svenska folkets favorit-happy place, och delvis är det min också, speciellt nu när det blir vår och det är skönt att vara ute. Dock tycker jag att det är något som luktar lite skunk med den drömmen, och den här artikeln hjälpte mig att förstå vad det var. Det stod så här:
"Den nygröna vågen handlar mer om att alltid vilja vara på semester än att faktiskt vilja bli landsortsbo."
Och så är det ju. För all sin vackra natur är det nog inte så kul att befinna sig på en liten ort en vanlig arbetsvecka på hösten. I alla fall var det ju inte det man ville när man drömde sig bort. Lite sorgligt.
Landsbyggden dör ju i själva verket. Folk flyttar ju bort därifrån, in i städerna. Problemet måste vara att den pryl- och tjänststandard som vi har vant oss vid i Sverige idag inte tillåter att vi bor någon annanstans än i staden. Man vill ju kunna välja mellan butik A och butik B och alla andra butiker fram till Ö, och ha en stor mataffär som säljer tio olika burkar med mojs från andra sidan Jorden, till ett bra pris. Man vill kunna gå till frisören utan krångel. Man vill kunna, men inte behöva, säga hej till sin granne. Man vill ha snabbt bredband. Och för den delen, bra kollektivtrafik. Under ett par soliga sommarveckor är det helt okej att vara utan, men i långa loppet är det inte kul när man har vant sig vid överflöd.
Det ironiska är ju att de pittoreska små torpen som folk vill ha och bo i för att ha det skönt förmodligen är samma hus som folk gärna ville flytta ifrån förr, just för att det inte var speciellt skönt att bo i dem. De rika bodde knappast så för hundra år sedan. Gräset är grönare på andra sidan E4:an.
För egen del vore det ännu värre än att inte ha tillgång till kollektivtrafik och utomsocknes mojs på burk ifall jag befann mig på landet. Jag är en av de lyckliga som fått vistas rätt mycket på landet, i och med att min familj har ett sommarhus (jag har lärt mig att gå på utedass utan att blinka) och jag fantiserar ofta om att utnyttja stället mer. Men där finns ingen toalett, ingen dusch, inget varmvatten, inget vatten alls på vinterhalvåret, ingen telefon, inget internet, ingen TV (längre) och knappt någon mobiltäckning. Det är riktigt gammeldags. Ska man tvätta kläder får man använda kallt sjövatten och ibland när tvättmaskinen ska centrifugera måste man sitta på den för att den ska komma igång. Det är ungefär fyra och en halv kilometer med cykel till närmaste affär. På så vis blir världens vackraste solnedgångar ovidkommande för hur man faktiskt vill leva.
Men jag känner mig inte nöjd med att det ska vara så. Det är ändå något vackert med att trots de här hindren flytta ut på en döende landsbyggd för att man känner att man faktiskt vinner något på det. Jag bara önskar att det man vinner var lite tydligare och vägde lite tyngre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar