Min majestätiska best

Jag läser alltid in en fånig röst i allt jag skriver om TV-spel. Jag tror någonstans inom mig att allvarliga åsikter som jag skriver om en sådan "oseriös" sak är dömda att låta som notiser ur någon gammal Game Reactor, vilket jag tycker är oläsbart av anledningar jag inte orkar gå in på. Men åsikter har jag ju, så jag borde nog mota min inre snobb i grind och skriva ner dem. Eller kanske inte, eftersom det handlar om ett ganska finkulturellt spel. Hur som helst:

Igår spelade jag Shadow of the Colossus med en kompis. Det var första gången jag spelade det sedan 2006 eller 2007, så det var intressant att se ifall min bild av det skulle vara annorlunda nu när jag lagt på mig några år. Vi drog igenom halva spelet i streck, en spelsession på nära fem timmar. Så vi fastnade, hur som helst.

Saken är den att jag fullständigt avgudade Ico, föregångaren till Shadow of the Colossus. Det spelet var i det närmaste perfekt, åtminstone för mitt tjugoåriga jag, så när Shadow kom var jag extrempeppad, vilket skulle visa sig inte vara så bra. Även om jag tyckte om det levde det inte upp till mina förväntningar av en rad anledningar. Det är väl mest den lite trista eftersmaken i ljuset av Ico som fick mig att vilja ge det en chans till. Var det verkligen så illa?

Och nej, så värst illa är det inte, men mina åsikter visar sig inte ha förändrats så speciellt mycket. Shadow of the Colossus är en riktig pärla, men med några stora fula fläckar.

Det är i princip formfulländat - allt är underbart vackert designat och regisserat, och musiken är bättre än jag mindes. Jag tyckte kolosserna själva var mer imponerande den här gången också, deras design i synnerhet är vansinnigt bra. Kanske har jag börjat uppskatta dem mer för att utformning av stora, svarta monster har blivit mer relevant i mitt liv sedan förra gången. Oavsett vilket kunde jag inte sluta stirra på den fjärde kolossen som var en enorm fågel.

För att blanda uttryck: Oh my flying fuck on a pogo stick!

Att ge sig i kast med en koloss är verkligen en upplevelse. Att stirra upp mot en hårig best och se ett tillhygge stort som en lastcontainer komma plöjande genom luften mot platsen där man står är lika spännande idag som det var då. Att rida över vidderna är också roligt, för även om det är ödsligt är det så vackert att den kala klippan runt nästa krök kan vara tillräcklig anledning att runda den. Och det finns precis tillräckligt med små hemliga saker att hitta för att det ska fungera.

Storyn är spännande också, och underbart öppen för att fylla i med sin fantasi.

Men tyvärr är kameran trasig. Man får kämpa med den som om den vore en sjuttonde koloss spelet igenom. Styrningen är trög och även om den fungerar för grovhuggna saker som att klättra på monster så är den ett problem i många andra fall, som när man jagar de många ödlor som pilar runt på marken och på väggarna. Det är inte nödvändigt att jaga några ödlor alls, men vill man få ut det mesta av spelet tvingas man till det. Ödlan har full koll, jag viftar runt i luften som om jag vore full, vindögd och stelopererad. Och dum i huvudet: jag råkar hela tiden vissla på min häst utan att mena det. Sådant händer inte i verkligheten.

Dessutom är världen så stor att man ständigt rider fel, även om man spelat det förr och vet vart man ska. Alla transportsträckor mellan kolosstriderna gör också tempot väldigt ojämnt.

De här grejerna blir extra tydliga vid en jämförelse med Ico, som har (i mitt minne) världens snällaste kamera, osedvanligt exakt styrning och oklanderligt tempo för det är så kort. Dessutom har Shadow of the Colossus liv- och energimätare, medan Ico inte har det. De här sakerna tillsammans gör skillnaden mellan ett spel som känns som ett spel (Shadow), och ett spel som känns som verklighet (Ico).

Sedan kan det vara egalt om kolosstemat var tuffare genomfört i min hypade fantasi 2005. Det kan jag släppa vid en genomspelning idag, för det är bra som det är.