När jag var liten - jag var kanske tio - hade jag en dröm en natt. I drömmen satt jag i min pappas rum sent på natten och spelade Lemmings. Jag kände mig stressad för att det var så sent och ville egentligen stänga av, men jag satt kvar för att försöka klara banan jag höll på med. Då hörde jag hur något plötsligt närmade sig från vänster eller höger, med dova fotsteg. Det var något stort som var precis utanför bild och som snart skulle klampa in på banan och ha ihjäl mina lämlar och kanske mig. Förgäves försökte jag stänga av spelet, men det hände inget när jag tryckte på esc. Jag hann nog inte mer än skymta vad det nu var som var på väg på skärmen innan jag vaknade med hjärtklappning.
Spola framåt till 2012, då jag sitter och spelar Limbo på PS3.
Eller förresten, spola tillbaka igen för en liten sväng förbi min högstadietid för att få fram poängen bättre. På den tiden betade jag mig igenom japanska rollspel på Supernintendo (...emulator). Final Fantasy 6, Chrono Trigger och min favorit, Terranigma. Rollspel trivdes väldigt bra på 16-bitskonsoler, och utan att bli för retronostalgisk (så klart att min bild av spelen är färgad) så hävdar jag att de på ett sätt faktiskt var bättre förr. Den enkla anledningen är att hårdvaran lämnar en stor bit av det man upplever öppet för fantasin. Det man faktiskt ser på TVn är inte det som egentligen händer i spelet, bara en en ikonisk representation av det. Skådespeleri, regi och en stor del av designen får man fylla i själv. Jag säger inte att spel var bättre förr bara på grund av det, men något har utan tvekan gått förlorat från det gamla när man vunnit något annat i det nya.
Hur som helst, till saken. Lemmings, Terranigma, Limbo. Min Lemmingsdröm utspelade sig innan jag hade börjat genomskåda vad som är och inte är möjligt i en given spelmotor. I pixlarna i Lemmings såg jag en hel värld, i den svarta bakgrunden öppnade sig en avgrund.
Men nu är det 2012 och jag spelar Limbo. Limbo är alltså ett plattformsspel som visas helt i siluett. Det är mycket vackert. Spelfiguren är en liten pojke med lysande ögon och platsen är en skog och något slags övergivet industrilandskap (har inte spelat klart än).
Limbo visar sig vara långt mycket mer obehagligt än jag hade kunnat ana. Den dystra stämningen är en sak, och jag kan till och med godta den gigantiska spindeln - stor som ett hus - som dyker upp tidigt i spelet, utan att mer än mysrysa lite. Men spelet blir allt mer sadistiskt i sättet som jag och folk och fä omkring mig dör, genom mina handlingar och ickehandlingar. Till slut börjar det krypa in under skinnet lite, och jag får en konstig känsla. Då slår det mig.
Siluettgrafiken gör samma sak som pixlarna gjorde i Supernintendo-spel: de flyttar ut delar av det som händer från skärmen och in i spelarens huvud. Och vad värre är, detta är ett spel i vilket min Lemmingsmardröm hade kunnat äga rum. Spindeln hade kunnat vara det stora som kom in från höger eller vänster i bild, och trots att den försvann, lämnar den en känsla av att precis vad som helst skulle kunna komma och ta dess plats. En jätte skulle kunna plocka upp mig och ta mig till en mardrömsdimension, marken skulle kunna rämna, spöken och gastar skulle kunna komma in från dimman i bakgrunden. Jag kan inte se gränserna för Limbos spelmotor, och jag har redan sett att spelet vill döda mig på grymma sätt.
Det enda som saknas är dova fotsteg och att inget händer när jag trycker på paus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar