Det var en gång

Ett Emmausfynd senare är jag ägare till en sådan där tokig iMac, en sådan med inbyggd skärm och äggformat halvgenomskinligt skal. Jag var lite osäker på om jag skulle köpa den, men än så länge har jag haft jättekul. Det är roligt att sniffa fram användbara program till riktigt obskyra system (Operativsystemet Mac OS 9 vill inte ens Apple låtsas om längre) och det är något med Macar som inbjuder till användning. 

Men en annan spännande sak med att handla från Emmaus är att sakerna har en historia som man ibland kan få syn på. När jag praktiserade på Emmaus för ett par år sedan hände det titt som tätt att många av böckerna som jag hanterade en viss dag hade ett tema, så att man förstod att de måste tillhört en och samma människa. Ibland stod det även namn i dem, skrivet eller på ett exlibris. Det gick att pussla ihop en historia om ägaren: När hon var född, var hon bodde, om hon gift sig, om hon hade barn. Och, i vissa fall, att hon var död, då hon var gammal och hela hennes bokhylla hamnat på Emmaus.

Men nu kommer jag bort från ämnet. Den här effekten gäller kanske i synnerhet datorer. När man bootar upp en begagnad dator första gången vet man ju inte vad för privata grejer man kan hitta. I det här fallet var dessutom alla delarna orörda sedan den förra ägaren hade den, eftersom det är mycket svårt att t ex byta hårddisk i en gammal iMac. Emmauspersonalen hade dessutom inte bemödat sig med att uppgradera mjukvaran för att göra datorn mer användbar, vilket de ibland gör.

Mycket riktigt fanns här kvarlevor från den förre ägaren, omkring 2000-2004. Han hette Hans, bodde i Lomma och hade fru och utflugna barn. Hans verkar inte ha varit så värst bra på datorer, då han varken installerat särskilt många program, justerat skärmpositionen som var sned eller ens bytt bakgrundsbild. Hans dotter, som inte heller förstod sig på Macar, kom hem till honom ibland och försökte en gång lära honom hur man skriver dokument, men om Hans någonsin skrev några egna dokument så finns de inte kvar. 

Dottern började också skriva roliga historier: "Det var en gång och den var grusad." Sedan kom hon visst av sig, för hon skrev inga fler.

Någon i familjen var visst förtjust i ett specifikt band, då internethistoriken i princip bara består av länkar till deras hemsida.

Det är med skräckblandad förtjusning man går igenom folks filer. Vad det än är som finns där är det ju inte tänkt att just jag ska se det. Det är superintressant men samtidigt känner man sig lite smutsig när man kollar. Som tur var fanns här inget snaskigt. Inga privata brev, inga pinsamma detaljer, inga ritningar till atombomber. Den sista och den mest privata grejen jag hittade var en hög med filer som tycks ha hört till ett Windowsprogram (ytterligare ett bevis på att Hans hade lite svårt med datorer), för där i en mapp låg en hög med de tråkigaste foton jag någonsin sett, från, får jag anta, ett julfirande med tjocka släkten 2003. Alla bilder ser ungefär likadana ut och alla tycks ha haft lite sådär lagom roligt. Vem som är Hans på fotografierna (om han ens är med) kan jag bara gissa.

Spåren tar slut någon gång på våren 2004. Kanske tröttnade Hans på den dumma burken han inte förstod och ställde den ifrån sig för gott, kanske till förmån för en modernare sak. Den stora frågan jag lämnas med är varför datorn såldes på Emmaus åtta år senare. Varför rensades hans vind ut just nu? Hur gick det egentligen för Hans?

Hans, var är du nu? Är du okej? Om du läser detta: Jag har din dator. Jag har uppgraderat den rätt mycket, men fotografierna har jag sparat. Öh, säg till om du vill ha dem.

Hålla igång

9 juli nu. Semestern är i full gång och jag har inte haft mycket att säga. Alla tankar är lite fragmenterade, och det har sent omsider blivit så där varmt som det "ska" vara på sommaren. Så varmt så man får svårt att sova och inte kan bestämma sig för om man vill vara ute för att det är fint eller inne för att det olidligt ute. Hur det än är med det är det något som känns fel med att befinna sig i en lägenhet i en stad under sådana här dagar.

Precis det jag skrev om i förra inlägget har har drabbat mig, om än inte så mycket som jag hade väntat mig. Jag har motat bort paniken genom att hålla igång så gott jag kan. Jag har ritat, läst, varit på så många utflykter och sociala situationer som jag har haft ork till, och utan att det egentligen varit meningen har det blivit många loppmarknader och second hand-butik-besök. Skönt att ha något att göra. Det är ganska nära att tippa över, men så här långt har det varit okej.

Semestern tickar iväg, och på allvar jobbigt blir avskedsblicken inte förrän den sista veckan, då jag äntligen reser till min barndoms älskade lantställe. Det är alltid omtumlande att komma dit, en  våldsam krock mellan förväntningar, minnen och verkligheten här och nu. Ändå är det alltid en av årets höjdpunkter. Det är precis som med julafton, antar jag.

Det växer också en oro i mig för människor jag tycker om som har det jobbigt just nu. Jag både vill dyka in i det, fixa och laga, rädda och spara, och samtidigt bara låta det vara och ha kul istället, med förhoppningen att om vi inte låtsas om det så kanske problemen löses upp och försvinner. En vacker dag kommer den attityden nog orsaka en katastrof. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Hålla igång?