En värld av illusioner

Stjärnorna lyste över ett snötäckt Malmö igår kväll. Bakom tunna molnstråk sken månen, och i Orion blinkade Rigel i regnbågens alla färger. Efter en kort bussresa klev jag av på Värnhem, och där, omgiven av människor, trafik, ljusskyltar och kala träd såg jag upp på himlen igen. Jupiter var den klarast lysande stjärnan.

Plötsligt verkade allting absurt. Hur kan Jupiter och Värnhem rymmas i samma bild? Hur kan världsrymden finnas i samma universum som papperskorgar och cyklister? De tycks så fullständigt väsensskilda.

Att tänka på sådana saker, att man bor i en värld där avståndet till stjärnorna finns, är rätt fruktansvärt. Vi är fastlimmade vid ett litet korn i ett stort okänsligt mörker.

Vi skapar oss en bubbla här på jorden, ett eget litet universum där andra regler råder, regler som säger åt oss att det vi håller på med har något att betyda. Att det är en illusion blev väldigt tydligt den här kvällen. Naturligtvis har ingenting vi gör någon betydelse. Vi lever på en skala som är helt omöjlig att upptäcka uppifrån. Alla våra strävanden och önskningar är ingenting annat än hjärnspöken. Ju mer vi lär oss om världen, desto tydligare framgår det.

Och samtidigt strävar vi vidare. Våra illusioner fyller oss, och så fort vi slutar tänka på universum återgår vi till att vara övertygade om relevansen av reality-tv, vad människor man sett i film sysslar med, snygga skor eller att ens bekanta får se en söt bild av en katt man hittat. Och det är okej att det är en illusion. Jag tror man behöver en illusion att leva i när verkligheten är stor och obehaglig. Det är inget att se ner på. Jag har ju skrivit om det förr: Vetenskapen ger ingen mening till våra liv (utom ifall man lever i illusionen att det är viktigt att snappa upp eller reda ut vetenskapliga fakta). Religionerna däremot gör det, för religionerna innefattar de största och mest meingsfulla illusionerna vi har, de om meningen med livet och döden i stort. Men att allt annat också är illusioner har kanske aldrig varit så tydligt för mig som den här kvällen då jag gick hem från Värnhem. Föreställningarna om att man ska bry sig om varandra, att man inte ska kriga, att alla är lika värda - viktiga föreställningar som behövs, men som på en nivå befinner sig i samma kategori som föreställningen om livet efter döden eller hur Gud skapade världen. Illusioner människor behöver tro på för att livet ska vara uthärdligt. Väggar som vi placerar mellan våra sinnen och världen.

Men inte två människor lär väl gå runt med samma uppsättning föreställningar om mening och relevans. På så sätt lever alla i olika världar. Det uppstår konflikter om vilken som egentligen är den mest korrekta illusionen och vilken som absolut inte får tolereras. I det höga och det låga. Religioner, folkslag, frisyrer och fotbollslag. Det är sådant som människor sysslar med medan Rigel blinkar och Jupiter snurrar runt solen.

Mina egna illusioner inkluderar följande: Allt är okej som inte skadar någon. Nallar har också känslor. Att spela videosnuttar på äldre datorer är kul. Aktier är trams. Det är skitjobbigt att tiden går. Earl Grey på morgonen är en anledning att gå upp. Jag måste göra serier! Blogger ska inte göra formateringar som jag inte bett om. Och allt är hjärnspöken men nog så viktigt ändå.