Jag minns att familjen hyrde ett litet fritidshus på Gotland ett tag för att min pappa jobbade där då. Jag och min syster fick sova i en våningssäng i ett litet gästhus, och jag minns särskilt när vi somnade till regnet som smattrade mot taket, bara en dryg meter ovanför mig, eftersom jag sov överst. Jag minns att jag skrev ner en underlig dröm på en liten skrynklig papperslapp.
Någon av dagarna på Gotland köpte vi en Nintendo 64 i en tv-spelsbutik i Visby, och jag ägnade en stor del av resten av sommaren till att stirra på den kartongen och drömma mig bort, både där på Gotland och senare på familjens lantställe. Det var inte förrän vi kom hem som vi till slut kunde spela på den.
Jag minns att 1997 var året då jag för första gången lyssnade på musik på radio. Det var mycket jag inte gillade, men en och annan låt föll mig i smaken, och det finns nog kvar ett kassettband med den musiken på någonstans (BAJLANDO!!!1). Jag minns att min lillebror sprang runt och lekte med en pinne. Dessutom hade vi barn (när vi hade åkt ifrån Gotland) jättekul med morfars videokamera, som vi sprang runt och filmade med jämt och ständigt. Jag minns en vacker molnformation som jag fångade, och att jag fick folk att försvinna genom rudimentär klippning. Jag minns att mina kusiner, som var mycket små då, var med oss hela tiden.
Jag inser att det här knappast är en särskilt representativ bild av hur det verkligen var då, för jag såg ju allting filtrerat genom mina ögon, och så här i efterhand har minnena av det eventuellt tråkiga och jobbiga bleknat bort. De har en tendens att göra det.
Videobandet vi spelade in vill berätta något helt annat. Det blev sedermera överfört till DVD av min morfar, och nu har jag det i min dator. Jag minns alla händelserna som är inspelade, i alla fall när jag ser dem, men samtidigt är det som att det gäller någon annan. Det är ingen vacker syn att se sina minnen utifrån.
Till att börja med är jag själv den mest obekväma person jag någonsin sett. Jag ser konstant rädd ut, som om panik när som helst ska sippra ut genom ögonen på mig. Filmen igenom försöker jag med gäll röst säga och göra antingen något häftigt/vuxet (vilket misslyckas) eller något roligt (vilket också misslyckas). Det är väl inget konstigt i det egentligen med tanke på hur gammal jag var, men så var det väl inte? Jag var ju jag. Var det jag?
Lite otäckt är också att titta på de vuxna, som till skillnad från barnens sorglösa rännande faktiskt ser rätt sammanbitna ut. Deras tålamod för en obekväm fjortonåring med en stor videokamera är är betydligt lägre än jag förstod då. Men det är annat också. Saker tycks puttra under ytan, saker som barnen inte skulle se. Min moster hade skilt sig, eller skulle skilja sig från sin man, och ändå är han där. Mina föräldrar var på vippen att skilja sig några år senare. Jag får anta att det är det jag ser fångat på bandet.
Om jag överhuvudtaget kände vibbar av det då, har de försvunnit med tiden, för jag minns bara Gotland, radion och tv-spelet. Man kan ju undra hur det egentligen var. Vilken bild av den sommaren är mest lik verkligheten? Minnena i mitt huvud fångar inte det jobbiga, och minnena på bandet fångar inte vad jag tänkte och kände. Hur var det när jag inte lyssnade på radio, drömde om tv-spel eller höll i en videokamera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar