Konst som spel

Jag har blivit sjuk. Sedan jag började jobba upp mot heltid har jag gått från att bli sjuk max en gång om året till kanske tre-fyra gånger om året. Och alltid när det händer går jag en lång period och känner mig smårisig, är kanske hemma från jobbet lite, kommer tillbaka för att jag inte är "tillräckligt" sjuk, blir dålig igen för att det var för tidigt… Idag råder i alla fall ingen tvekan om att jag är sjuk på riktigt. Inte så kul, men jag slipper i alla fall det dåliga samvetet.

Hur som helst, må så vara att jag är sjuk och mina försvar ligger nere, men jag blev verkligen totalt golvad av att äntligen spela Journey till Playstation 3 igår. Det tillhör spel-är-konst-skolan, och jag skulle säga att det i högre grad är konst än ett spel. Man kan inte klanta sig och dö (vad jag förstår), det är linjärt som tusan och ungefär långt som en långfilm. Men valfri bildruta ser ut som en vacker målning och stämningen är som i en underbar dröm. Man "fattar" kanske inte handlingen, men målet är klart - det finns ett berg vid horisonten och dit ska man. Just känslan av mening är otroligt stark, för berget hägrar nästan hela tiden ovanför en. Man måste dit, det är det enda som betyder något, kosta vad det vill. Vid en viss punkt mot slutet av spelet brast det för mig och jag började gråta, och slutade inte förrän sluttexterna rullade. Som sagt är mitt försvar lågt men känslorna kommer tillbaka bara av att jag skriver om det.

Slutlåten heter "I Was Born For This"

Någonstans visste jag väl att jag skulle älska Journey för det är på pappret precis den typen av spel som appellerar till mig (drömskt och vackert), men jag har varit lite skeptisk. Beskrivningen av det har varit typ "Gå framåt. Det händer inte så mycket. Det är fantastiskt." och det har gjort det lite svårt att förstå lockelsen och vara villig att lägga ut slanten det kostar. Dessutom har jag inte varit så förtjust i studions tidigare spel, "Flow" och "Flower". Men faktiskt, den beskrivningen är ganska korrekt - möjligen skulle jag vilja lägga lite mer eftertryck på den sista meningen. Det är ett av de mest fantastiska spel jag spelat, utan tvekan.

I natt trodde jag att jag skulle drömma om Journey med tanke på att det är så drömlikt, men det visade sig att Zimmys trasiga värld från Gunnerkrigg Court passade mitt tillstånd bättre, så det blev ett slags Zimmy-lapptäcke istället… Men så fort jag vaknade kom spelet tillbaka, och nu är det nu. Jag svettas för att jag är sjuk och ryser för att jag tänker på Journey.