Det känns som med allt man funderar över så kommer man inte fram till något särskilt förrän man har lagt en tillräckligt stabil grund åt sig. Jag har funderat mycket på vad jag vill med mitt liv, men det är svårt utan en sådan. Om jag inte vet hur livet fungerar, hur ska jag då kunna veta hur jag ska bete mig med det?
På sistone tycker jag mig ha anat något, som om det klarnat lite över de gåtorna jag dagits med så länge. Känslomässiga aha-upplevelser om saker jag egentligen bankat in väldigt många gånger redan.
Varför mår jag så ofta dåligt? För att jag saknar energi. I de stunder jag har energi fungerar livet smidigt, men saknar jag det så så knakar det i fogarna - ALLA fogar. Inget blir lätt, det är svårt att tänka, svårt att handla. Och det är när jag saknar energi som jag dras in i de negativt laddade komplexen jag har och fastnar. Har jag tillräcklig energi så styr jag runt dem utan några större problem.
Om jag inte helt tar fel är mina triggers för det mesta auditoriska eller verbala, och komplexen handlar om tidens gång och förlusten av det som var.
Och där har vi det. Ser man saker för vad de är så är steget inte långt till att få stadga i sin vardag. Tankarna behöver inte skena iväg. Det är mycket lättare att uthärda "Jag har ingen energi just nu" än "Den lyckliga dagen kommer aldrig, aldrig mer igen" eller "Att leva är att långsamt tyna bort" eller vad det nu kan vara för trams som fastnat för stunden.
Det är intressant att ljud verkar trigga känslor bättre än bilder. Jag kan lättare se en bild av en scen från barndomen än lyssna på musiken jag hörde då. Det är som om ljudet är mer direkt. En bild är som en avlägsen representation av det som var, lite kall och vetenskapligt precis. Ljudet går direkt in i själen, och det på precis samma sätt som det gjorde just den gången. Och det är som om andra sinnen följer med i ljudet. Det är därför som Titta-lyssna-läs-sången "Picknick på Paradisgården" är så kraftfull i mina öron, och Peter Gabriels "Curtains" är off limits sedan länge.
Men just i och med att det förflutna har så mycket sorg i sig ska jag försöka se framåt. Jag har äntligen börjat känna att jag vill en massa saker. Livet är bra men har potential till något mycket bättre. Det duger inte som det är, inte i längden. Jag vill umgås med många vänner, jag vill skriva, jag vill leva på att göra serier, jag vill bo i ett gammalt hus, jag vill ha kärlek. Hur jag ska åstadkomma de här sakerna vet jag inte, men ett första steg borde väl vara att lägga en stabil grund och se framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar