Note to self

Insikter är förvånansvärt lätta att glömma. Samma tankar som innan kan lätt komma tillbaka gång på gång och kläs i vackra ord så de känns nya, medan de nya tankarna, som motsäger de invanda, glöms bort. Så det är dags att repetera:

Det viktiga här i livet, efter tak över huvudet, golv under tårna och mat i munnen magen, är kontakten och gemenskapen med andra människor, och skapande fantasi. Allt annat är underordnat. Får jag bara vara med folk jag tycker om, syssla med kreativa projekt och drömma om nätterna så är mitt liv riktigt bra.

Jag kan drömma om andra saker, om ritskärmar, datorer, böcker, möbler, till och med om hus, men om de andra kriterierna är uppfyllda kan jag vara glad även om drömmarna inte slår in. Och om de andra kriterierna inte är uppfyllda kvittar det om jag har allt det världsliga, för livet blir inte bra ändå.

Det gäller att skilja på maträtten och kryddan. Flingsalt är gott men gör ingen mätt.

Och återigen måste jag konstatera att jag inte i alla lägen bör lyssna på vad min hjärna säger.

Att renovera

Sommaren är slut och livet har rutats in igen. Om sommaren har jag inte haft så mycket att säga. Det fanns en stress i början som sedan ebbade ut och byttes mot en slags underlig tillfredställelse, utan speciellt många av de tankar som jag brukar gilla att skriva ner i bloggen. I alla fall har jag inte kunnat formulera något.

Två saker har stannat kvar i hjärnan sedan semestern, två saker som jag har nämnt förut och som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. De snurrar i huvudet utan att riktigt kunna landa. En av sakerna är väl kanske banal, medan den andra inte är det.

Titta, den ÄR användbar!

Det ena är min fascination för gamla datorer. Efter "Gammelburken" hittade jag en gammal laptop på en loppis, och strax efteråt iMacen som jag skrev om för några inlägg sedan. iMacen tog upp allt mitt intresse och de andra har jag inte rört sedan jag började trixa med den. Den står nu på mitt skrivbord, uppdaterad både i hårdvara och mjukvara, laddad med hela min musikspellista, med Photoshop och ritplatta, Word, Internet och några av mina favoritspel. Jag blir glad av att se den där, jag blir glad av att hålla på med den, även om jag inte vet vad jag ska med den till i längden. Hårdvaran stoppar upp dess användbarhet mer än jag vill erkänna. Jag vill använda den. Jag vill fixa till den tills den är perfekt och sedan vara en kufisk person som sitter och arbetar med en dator från millennieskiftet, bara för att... varför inte? 

Grå, krackelerad prakt

Det andra - och det här är svårare att skriva om - är ett hus min syster visade mig 2010, och som vi återbesökte den här sommaren. Ett ödehus vid en å en långpromenads avstånd från familjens sommarhus. Jag har inte kunnat släppa huset ur tankarna sedan jag såg det första gången. Det ligger inne i ett smalt skogsstråk, på sommaren helt inneslutet mellan en stor väg och ett litet fält. Vägen dit är övervuxen och försvunnen, och huset är alldeles osynligt i sommargrönskan tills man är helt nära. Utanför växer en enorm ek och bakom forsar ån. Byggnaden har en gång fungerat som kraftstation åt närområdet, och i förrådet finns det gamla maskineriet kvar.

Huset fångade min fantasi 2010, med sitt underliga läge och sina otillgängliga fönster, men i år togs det ett steg längre då låset var uppbrutet när vi kom dit. Det som fanns där inne stillade inte min nyfikenhet utan gjorde det bara värre. Där inne väntade högar av kläder, kartonger och gamla möbler, flagnande tapeter med sjuttiotalsmönster, samt massor med spindelnät och skräp, som man kan vänta sig av ett ödehus. Men det var helt fantastiskt, allt jag hade drömt om. Från ett ganska gloomy kök steg man upp till två mysiga rum med solljus över parketten och en vacker kakelugn. Ovanför det fanns en stor, inbjudande vind under snedtaket.

Hemma

Saken är den att jag ser mig själv bo i det huset. Jag vet att det är ungefär det mest osannolika som jag någonsin drömt om, av en lång rad anledningar, men jag kan inte låta bli att fantisera. Därav är det så svårt att få någon ro med tanken, och därav snurrar den runt i huvudet utan att kunna landa. Jag ser mig sitta där inne vid mitt skrivbord en sen höstkväll, med någon jag tycker om i rummet, och jag älskar bilden men jag vet att det aldrig kommer hända.

Jag är ingen händig person när det kommer till sådana här saker, och jag har inga pengar. Jag tänker på de gruvliga sättningssprickorna i fasaden, kanske bortom räddning, och på svamp/insektsangreppet i kökstaket, och avsaknaden av vatten och avlopp, avsaknaden av isolering, de lyhörda fönstren och ljudet från vägen, all bråte, allt ogräs, och då ryggar jag tillbaka och suckar av lättnad över att jag slipper. Men det tar inte slut där. Snart kommer bilden tillbaka: Jag sitter där vid mitt skrivbord igen, i skenet av en bordslampa. Solen har precis gått ner. TV:n är kanske på i rummet intill.

Jag har aldrig drömt om ett hus förut, och jag vet inte varför det händer nu. Det är nästan så att jag önskar att det rasade ihop till nästa år, så att jag kunde få ro från det här.

Anledningen till att jag skriver om iMacar och ödehus i samma veva är att det finns en underlig koppling mellan dem. Det är att ta något gammalt och göra det nytt. Att ta något ratat, något bortglömt som har sin sista chans att användas innan det försvinner in i glömskan, och bygga upp det tills det blir pånyttfött. Att ta hand om det som fortfarande är bra men annars ingen skulle titta åt. Att ta det gamla, med historia och själ, och väva in det i sin framtid. Att göra det till något eget. Att fixa, laga och spara.

Parallellen är nästan kusligt exakt. Mentalt är det samma sak. Den enda skillnaden är skalan. Att köpa och renovera en dator ligger inom min förmåga och min budget, att köpa och renovera ett ödehus gör det inte. Frågan är vad jag hade gjort om jag haft ett par miljoner. Och hur det hade känts efteråt.

Om Lexmark gjorde hjärnor

För att kort fortsätta på ämnet om brist på energi gjorde jag en betraktelse idag, efter ett par nätters halvokej sömn och ett par dagar med många aktiviteter och sociala interaktioner. Inte nog med att brist på energi gör att jag ser problem som egentligen bara finns i mitt huvud - samma princip tycks kunna appliceras på bristen på energi i sig. På något vis tror jag mig ha mindre energi än jag verkligen har. Det slår runt: Låg energinivå får mig att se problem i allt, och ser jag problem i allt så tror jag att jag har för låg energi när jag egentligen har tillräckligt. Det märkte jag när jag igår först satt på jobbet och kände mig trött och seg, och sedan fick ett förslag att gå på restaurang och agera kreativt bollplank som jag tackade ja till för att det lät kul. Jag struntade i att jag trodde mig ha för lite energi, och så räckte ändå mitt humör och min entusiasm till in på natten då jag nästan såg i kors.

Det som det i själva verket är brist på när jag känner mig hängig är kanske bara marginaler. Energin räcker, men inte så att det blir över sedan. Jag är väldigt förtjust i mina marginaler i allt jag gör. För att göra en fånig liknelse: Det är som när skrivarens mjukvara börjar tjata på dig att det är dags att byta ut bläckpatronen, för annars kommer det bli dåligt... Om man bara låter bli att lyssna finns det bläck nog för 10-20 utskrifter till som duger alldeles utmärkt.

Marginalerna kan göra en dag sprudlande fantastisk, men en dag som inte är det blir ju inte automatiskt full av pinor. Om man passerar "negativ" på skalan mellan "positiv" och "neutral", då har man ju kommit fel.

Bygg uppåt, titta inte ner

Det känns som med allt man funderar över så kommer man inte fram till något särskilt förrän man har lagt en tillräckligt stabil grund åt sig. Jag har funderat mycket på vad jag vill med mitt liv, men det är svårt utan en sådan. Om jag inte vet hur livet fungerar, hur ska jag då kunna veta hur jag ska bete mig med det?

På sistone tycker jag mig ha anat något, som om det klarnat lite över de gåtorna jag dagits med så länge. Känslomässiga aha-upplevelser om saker jag egentligen bankat in väldigt många gånger redan.

Varför mår jag så ofta dåligt? För att jag saknar energi. I de stunder jag har energi fungerar livet smidigt, men saknar jag det så så knakar det i fogarna - ALLA fogar. Inget blir lätt, det är svårt att tänka, svårt att handla. Och det är när jag saknar energi som jag dras in i de negativt laddade komplexen jag har och fastnar. Har jag tillräcklig energi så styr jag runt dem utan några större problem.

Om jag inte helt tar fel är mina triggers för det mesta auditoriska eller verbala, och komplexen handlar om tidens gång och förlusten av det som var.

Och där har vi det. Ser man saker för vad de är så är steget inte långt till att få stadga i sin vardag. Tankarna behöver inte skena iväg. Det är mycket lättare att uthärda "Jag har ingen energi just nu" än "Den lyckliga dagen kommer aldrig, aldrig mer igen" eller "Att leva är att långsamt tyna bort" eller vad det nu kan vara för trams som fastnat för stunden.

Det är intressant att ljud verkar trigga känslor bättre än bilder. Jag kan lättare se en bild av en scen från barndomen än lyssna på musiken jag hörde då. Det är som om ljudet är mer direkt. En bild är som en avlägsen representation av det som var, lite kall och vetenskapligt precis. Ljudet går direkt in i själen, och det på precis samma sätt som det gjorde just den gången. Och det är som om andra sinnen följer med i ljudet. Det är därför som Titta-lyssna-läs-sången "Picknick på Paradisgården" är så kraftfull i mina öron, och Peter Gabriels "Curtains" är off limits sedan länge.

Men just i och med att det förflutna har så mycket sorg i sig ska jag försöka se framåt. Jag har äntligen börjat känna att jag vill en massa saker. Livet är bra men har potential till något mycket bättre. Det duger inte som det är, inte i längden. Jag vill umgås med många vänner, jag vill skriva, jag vill leva på att göra serier, jag vill bo i ett gammalt hus, jag vill ha kärlek. Hur jag ska åstadkomma de här sakerna vet jag inte, men ett första steg borde väl vara att lägga en stabil grund och se framåt.