Att renovera

Sommaren är slut och livet har rutats in igen. Om sommaren har jag inte haft så mycket att säga. Det fanns en stress i början som sedan ebbade ut och byttes mot en slags underlig tillfredställelse, utan speciellt många av de tankar som jag brukar gilla att skriva ner i bloggen. I alla fall har jag inte kunnat formulera något.

Två saker har stannat kvar i hjärnan sedan semestern, två saker som jag har nämnt förut och som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. De snurrar i huvudet utan att riktigt kunna landa. En av sakerna är väl kanske banal, medan den andra inte är det.

Titta, den ÄR användbar!

Det ena är min fascination för gamla datorer. Efter "Gammelburken" hittade jag en gammal laptop på en loppis, och strax efteråt iMacen som jag skrev om för några inlägg sedan. iMacen tog upp allt mitt intresse och de andra har jag inte rört sedan jag började trixa med den. Den står nu på mitt skrivbord, uppdaterad både i hårdvara och mjukvara, laddad med hela min musikspellista, med Photoshop och ritplatta, Word, Internet och några av mina favoritspel. Jag blir glad av att se den där, jag blir glad av att hålla på med den, även om jag inte vet vad jag ska med den till i längden. Hårdvaran stoppar upp dess användbarhet mer än jag vill erkänna. Jag vill använda den. Jag vill fixa till den tills den är perfekt och sedan vara en kufisk person som sitter och arbetar med en dator från millennieskiftet, bara för att... varför inte? 

Grå, krackelerad prakt

Det andra - och det här är svårare att skriva om - är ett hus min syster visade mig 2010, och som vi återbesökte den här sommaren. Ett ödehus vid en å en långpromenads avstånd från familjens sommarhus. Jag har inte kunnat släppa huset ur tankarna sedan jag såg det första gången. Det ligger inne i ett smalt skogsstråk, på sommaren helt inneslutet mellan en stor väg och ett litet fält. Vägen dit är övervuxen och försvunnen, och huset är alldeles osynligt i sommargrönskan tills man är helt nära. Utanför växer en enorm ek och bakom forsar ån. Byggnaden har en gång fungerat som kraftstation åt närområdet, och i förrådet finns det gamla maskineriet kvar.

Huset fångade min fantasi 2010, med sitt underliga läge och sina otillgängliga fönster, men i år togs det ett steg längre då låset var uppbrutet när vi kom dit. Det som fanns där inne stillade inte min nyfikenhet utan gjorde det bara värre. Där inne väntade högar av kläder, kartonger och gamla möbler, flagnande tapeter med sjuttiotalsmönster, samt massor med spindelnät och skräp, som man kan vänta sig av ett ödehus. Men det var helt fantastiskt, allt jag hade drömt om. Från ett ganska gloomy kök steg man upp till två mysiga rum med solljus över parketten och en vacker kakelugn. Ovanför det fanns en stor, inbjudande vind under snedtaket.

Hemma

Saken är den att jag ser mig själv bo i det huset. Jag vet att det är ungefär det mest osannolika som jag någonsin drömt om, av en lång rad anledningar, men jag kan inte låta bli att fantisera. Därav är det så svårt att få någon ro med tanken, och därav snurrar den runt i huvudet utan att kunna landa. Jag ser mig sitta där inne vid mitt skrivbord en sen höstkväll, med någon jag tycker om i rummet, och jag älskar bilden men jag vet att det aldrig kommer hända.

Jag är ingen händig person när det kommer till sådana här saker, och jag har inga pengar. Jag tänker på de gruvliga sättningssprickorna i fasaden, kanske bortom räddning, och på svamp/insektsangreppet i kökstaket, och avsaknaden av vatten och avlopp, avsaknaden av isolering, de lyhörda fönstren och ljudet från vägen, all bråte, allt ogräs, och då ryggar jag tillbaka och suckar av lättnad över att jag slipper. Men det tar inte slut där. Snart kommer bilden tillbaka: Jag sitter där vid mitt skrivbord igen, i skenet av en bordslampa. Solen har precis gått ner. TV:n är kanske på i rummet intill.

Jag har aldrig drömt om ett hus förut, och jag vet inte varför det händer nu. Det är nästan så att jag önskar att det rasade ihop till nästa år, så att jag kunde få ro från det här.

Anledningen till att jag skriver om iMacar och ödehus i samma veva är att det finns en underlig koppling mellan dem. Det är att ta något gammalt och göra det nytt. Att ta något ratat, något bortglömt som har sin sista chans att användas innan det försvinner in i glömskan, och bygga upp det tills det blir pånyttfött. Att ta hand om det som fortfarande är bra men annars ingen skulle titta åt. Att ta det gamla, med historia och själ, och väva in det i sin framtid. Att göra det till något eget. Att fixa, laga och spara.

Parallellen är nästan kusligt exakt. Mentalt är det samma sak. Den enda skillnaden är skalan. Att köpa och renovera en dator ligger inom min förmåga och min budget, att köpa och renovera ett ödehus gör det inte. Frågan är vad jag hade gjort om jag haft ett par miljoner. Och hur det hade känts efteråt.