Spöket i mina öron

När jag var liten hade jag återkommande mardrömmar där jag fångades och åts upp av något stort och svart som jag inte kunde se ordentligt. Det kunde hända när som helst. En dröm om något helt annat kunde plötsligt slå över i panik. Jag kunde se mig över axeln, titta in i en spegel, gå in i ett mörkt rum, och så plötsligt hade något okänt kastat sig över mig. Det slutade alltid likadant: Jag satt fast i monstrets grepp och kunde inte röra mig, varpå jag sakta gled ur drömmen och till slut återfick kontrollen över min kropp. Detta var mardrömmar för mig, och någon annan typ kunde jag inte föreställa mig.

Hursomhelst. En gång när jag gick i lågstadiet fick vi i klassen i uppgift att vara helt tysta, och skriva ner vad vi kunde höra i rummet omkring oss. Jag minns tydligt vad jag skrev: "Jag hör stolar som skrapar mot golvet, klockan som tickar och ett ljud som inte finns men som hörs ändå." Jag syftade på suset i mina egna öron, något som redan då hade funnits där så länge jag kunde minnas, och som jag inte ens funderade över att kanske ingen annan hörde. Långt senare kunde jag sätta ord på det: tinnitus.

Min tinnitus är inte så värst mycket att orda om. Den är inte speciellt högljudd, och stör mig inte utom någon gång ibland när det är alldeles tyst och jag börjar tänka på den. Jag sover till och med med öronproppar utan att det blir ett problem. Den låter som ett mycket ljust sus som ökar i styrka om jag tänker på det (förmodligen för att jag spänner mig på något sätt), och under de senaste åren har jag börjar höra undertoner i suset, som regndån eller en hårddisk som laddar.

Det intressanta med tinnitusen är att jag hör den, men ingen annan gör det. För mig är den en naturlig del av att finnas, som om den vore en underton från själva universum, och jag kan inte riktigt tänka mig hur det skulle vara utan den. Det är förbluffande att tänka sig att de flesta människor skulle ha helt tyst i öronen. En annan liknande sak är att det klickar i öronen när man sväljer och gäspar. Det har jag heller aldrig funderat över, förrän för något år sedan, då något fick mig att förstå att det kanske inte är så för alla. Det är nästan obegripligt att sådana grundläggande livsfenomen inte delas av alla.

Vilket för mig in på vad jag egentligen ville skriva om: spöket i mina öron. Det är svårt för mig att beskriva, och vilka ord jag än använder passar de inte riktigt in. Men ungefär så här:

Tänk dig att du ligger i sängen. Du har kanske sovit och vaknat till och börjar sakta sjunka tillbaka in i sömnen. Kudden är mjuk och du är helt avslappnad. Då plötsligt kommer ett starkt brusande ljud och ett tryck på insidan av ditt huvud. Det är borta på en sekund eller mindre, men några ögonblick senare kommer det tillbaka. Igen, och igen, och igen. Som om något inne i ditt huvud försökte komma ut. Du ligger fortfarande stilla och avslappnad, hjärnan väckt men kroppen på väg att somna. Kanske glider du in i sömnen trots allt, och har då underliga, oroliga och väldigt levande drömmar.

Ingen vet med säkerhet vad som pågår när detta händer. Man har bedömt det som ofarligt, så ingen har ännu gått till botten med det. Det kallas för Exploding head syndrome, och kan ta sig lite olika uttryck för olika människor, med den gemensamma nämnaren att det handlar om plötsliga ljud när man ska sova. Relativt få är drabbade, de flesta över femtio.* Man gissar att det orsakas av en rörelse i mellanörat eller något slags krampanfall i tinningloben. Kanske är det så, men i alla händelser är upplevelsen är något helt annat. Det känns som om något (ett spöke? själen?) vill bryta sig ut ur huvudet.

Ofta är det kopplat till panik och ångestkänslor. För mig är det inte så. Kanske är det för att jag har upplevt det så ofta att jag vant mig. När det sker låter jag det bara vara och försöker sova i alla fall. Det kan hända otroliga saker då, som att min kropp trycks ihop, eller jag dras iväg på en berg- och dalbanetur medan jag fortfarande är medveten, eller att jag har sällsamma klardrömmar. Det är sällan otäckt, men jag kan inte låta bli att undra... Det enda jag behöver göra för att det ska försvinna är att skaka liv i mig, få mig att vakna fullständigt igen, och det är aldrig speciellt svårt. Men vad skulle hända om jag inte gjorde det? Om jag helt medvetet lät bruset fortsätta, helt medvetet lät det gripa tag i mig och svepa iväg mig och se vad som händer? Skulle det försvinna, eller... vad?

Det slog mig helt nyligen att mina monsterdrömmar i barndomen kan ha med det här att göra. Jag har slutat vara rädd, så några monster kommer inte, men känslan av det är ändå väldigt lik. Något kommer över mig från ingenstans, och håller fast mig. Min kropp är paralyserad, eftersom jag nästan sover. Det skulle ju mycket väl kunna hända i slutet av en dröm, och inte bara i början av en. Det är lite svindlande att tänka sig att jag står utanför min barndomsskräck och tittar på vad det egentligen var. Det var inget monster, bara en gren som knackade mot rutan, en rörelse i mellanörat.


*Det roliga med åldersangivelsen på Wikipedia är att det står att drabbade människor så unga som tio har rapporterats. Om min mardrömsteori stämmer så klår jag det med åtskilliga år.