Bokmässan

Jag har lyckats överleva bokmässan. Jag var där med jobbet för att gå på seminarier i två dagar, och jag våndades något enormt dagarna innan över att behöva åka dit. Det finns aldrig ett bra tillfälle att må dåligt och gå ner sig i grubbel, men strax innan man ska till bokmässan är lite extra dåligt. Ny stad, sova på hotell, och det fruktansvärda kaoset av människor och intryck som det innebär är inte helt lyckat när man knappt har energi åt sådant man tycker är roligt på riktigt.

Men som sagt överlevde jag. Det underliga är att jag återfick mer och mer energi allteftersom timmarna gick. Jag är så klart glad att det hände och kan väl på ett sätt förstå varför, eftersom det under dagarna sakta gick upp för mig att jag faktiskt klarade av situationen och därmed blev mindre förtvivlad. Men det är också frustrerande när det visar sig att det man mest behöver är det man tror sig allra minst vilja. Det talas mycket om att man ska lyssna på sig själv, men ibland är tydligen det bästa att helt gå emot vad man känner. Vem hade anat det?

Bokmässan är stor och vindlande, och jag höll mig mest till de övre delarna där seminarierna hölls. Även om det var lika smockat med folk där uppe som där nere, vad det i alla fall lättare att orientera sig i korridorerna än på det stora mässgolvet. Varje gång jag gick ner dit kom jag lite vilse.

Seminarierna var verkligen välkomna, då det blev den enda möjligheten till vila i allt tumult. Jag valde lite på måfå vad jag skulle gå på, utefter vad som lät intressant. Det blev bland annat Sven Nordkvist, isländska sagoöversättningar, samtal om kreativitet, Titanic och utgrävningar (av bajs) i Söderköping. Det var av varierande kvalitet, men jag älskar verkligen att höra äldre människor entusiastiskt tala om något ämne de kan, när det känns som de kan ösa ur ett stort kärl med kunskap. Bodil Jönsson till exempel. Och detta hör helt säkert ihop med att jag gillar Peter Nilson så mycket.

I alla fall. Bokmässan är också platsen där mina två "yrkesvärldar" möts, biblioteksvärlden och serievärlden. Lite sorgset kunde jag konstatera att jag känner mig lika mycket som en främling i båda. Det kan ju vara att jag inte trivs i mässmiljön, men... Som vanligt står jag med en fot i det ena, en i det andra och aldrigt riktigt där till hundra procent. Jag gick ner till seriescenen ett par gånger, mest för att jag kände att det liksom var meningen, men jag kom aldrig på vad jag egentligen skulle göra där, så jag gick upp igen. Sprang på någon bekant och sa hej, mer var det inte.

Känslan av att inte höra till och inte vara god nog för situationen var just anledningen till att det var så motigt från början. Jag hade glömt bort mitt värde bland allt det jag inte kan. Till slut stängde jag av, och det var nog då det började vända uppåt. Skönt att ha det bakom mig i alla fall.